Här har vi en film som verkligen är en film. Kiss of the damned från 2012, ett vampyrromantiskt mästerverk av regissören Xan Cassavetes, en begåvad kvinna som inte regisserat så mycket men som har en stor stilkänsla och känslighet kring färger och känslor bilder kan ge. En gammaldags härligt antik känsla dominerar filmens toner och musiken är stämningsfull och mäktig.
IMDb:s summering av handlingen ( för att jag har alltid varit bättre på att beskriva detaljer än att summera det stora hela) : ”The vampire Djuna resists the advances of Paolo, but soon gives in to their passion. When her trouble-making sister unexpectedly comes to visit, Djuna’s love is threatened, and the whole vampire community becomes endangered.”
Den här filmen golvade mig totalt. En sådan skönhet finns här, från första scenen fram till den allra sista som är lika underbar. En vacker vampyrromantisk/erotisk saga fylld av passionerade känslor och stiliga bilder. Den har till och med bra handling! Bra skådisar, fina herrgårds-miljöer med dimhöljda sjöar, rätt musik och kläder. Det enda jag kunde tycka var lite jobbigt var den irriterande systern som vill förstöra allt för den fina paret och för alla andra. Hon gick mig på nerverna lite men utöver det har jag inga klagomål.
Joséphine de La Baume är stjärnan i filmen som den goda vampyren Djuna. Milo Ventimiglia är bra som hennes kärlek. Den jobbiga systern är också bra i sin roll, Roxane Mesquida, men ack så dryg.
Vampyr-temat är välbekant och uttjatat som film-ämne men här är det ändå nyvinklat, modernt men ändå med en äldre känsla som påminner om en lite yngre Anne Rice i historieberättandet. Och då blir ju allt väldigt rätt. Såhär ska en vampyrfilm kännas, se den.
5 elegant placerade vampyrbett av 5
Fear Not The Dark 