Fear Not The Dark

Italiensk skräck, Profondo Rosso / Deep Red från 1975 av herr Dario Argento sågs igår för första gången då jag kände att jag måste utforska mer skräckklassiker från 70-talet.

Imdb:s beskrivning av handlingen: ”A musician witnesses the murder of a famous psychic, and then teams up with a fiesty reporter to find the killer while evading attempts on their lives by the unseen killer bent on keeping a dark secret buried.”

Det första jag lägger märke till är den fantastiska musiken i början, lite av mördarens tema-låt, som fantastiska gruppen Goblin står för. Sedan tycker jag det är kul att höra mer italienska då jag läst lite italienska i skolan, alltid bra att fräscha upp minnet ibland. Dock kan jag mer franska än italienska men ändå underbart att höra mer av språket. Men svårt att hänga med i allt som sägs, för italienskan liksom franskan talas i rapid-fart! Musiken varierar dock väldigt mellan vanlig 70talsaction-musik till spännande mäktig instrumental mördar-musik att det är svårt att få en sammanhängande känsla. Man skrattar till pga av snabba musikbyten, det blir komiskt! Men roligt blir det ju mest och inte irriterande tycker jag. Det ger en humorkänsla som ger motsats till det mörka. Dock är det väldigt få scener som är direkt skrämmande. Och kontrasten mellan vanlig 70tals-action och spännande mördar-scener blir så påtaglig att man kommer av sig ibland i historien. Så humor i all ära och variation av scener men jag hade önskat att filmen gav ett mer jämnt tempo, men man får ett lite hastigt upp-och-ner-tempo istället.

Dock så är filmen snygg i färg och form, undersköna damer, stiliga män och fina miljöer. Jag gillar steg-för-steg-inzoomningen av en del scener, det bygger upp bra spänning. Docka-element finns här också! Det var skrämmande för en sådan som mig! Men också bra givetvis. Mördaren är intressant, detta med handskarna och rocken just. Hade velat ha mer scener med det. Så vissa scener är för långdragna och en del scener för korta. Mer balans hade behövts. Utöver det: en god skräck-klassiker. Jag ska se mer av Argento för att jämföra med fler av hans filmer men jag märker ju redan nu hans stil. Det är kvalitativt, något för långt och effektfullt vid vissa scener. En regissör med känsla för dramatik. I stort: en underbart dramatisk skräckis från vackra Italien. Definitivt sevärd.

4 Argento-röda blodfläckar av 5

This entry was posted on 2 maj, 2014 at 15:16 and is filed under Recensioner - Skräckfilm with tags 70-tal, Blod, Dario Argento, Italien, Italiensk skräck. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.