Sankta Psyko av Johan Theorin

sankta-psyko

Den här boken är sällsynt bra. Den börjar som en superb psykopatthriller men utvecklas till något mycket djupare och mer intressant.

Handling från bokens baksida: ”Till en västsvensk stad kommer den stillsamme Jan Hauger för att jobba som förskollärare. Men Gläntan är ingen vanlig förskola. Den ligger invid muren till Sankta Patricias regionklinik – med öknamnet Sankta Psyko – en sluten anstalt för svårt störda patienter och tvångsvårdade våldsbrottslingar. Det är de intagnas barn som går på Gläntan, allt för att ha kvar kontakten med föräldrarna.

Att Jan är en duktig barnpedagog inser kollegorna snart, men han har också hemligheter. Varför har han sökt sig till just Sankta Psyko? Och vad hände egentligen den där höstdagen för flera år sedan, när Jan tappade bort ett dagisbarn i skogen?”

Oj säger jag bara. Jag var helt insjunken i den här historien ett tag. Det var både läskigt och spännande. Inlevelsen var total och fascinationen likaså. Jag tycker om Jans första möte med Doktor Högsmed där Jan erbjuds att göra möss-testet som Högsmed brukar göra med sina patienter. Jan får välja mellan 5 stycken mössor: blå vaktkeps, vit sköterskehätta, svart rektorshatt, grön jägarmössa och en röd clownperuk. Jan skymtar mot clownmössan och vill välja den men vad säger det om honom egentligen. Han avstår från valet och säger att: ”Jag får nog stå över. Ja.. jag är ju ingen patient.” Men Doktor Högsmed har redan sett att Jan var på väg att välja clownmössan och säger: ”Men jag såg att du var på väg att välja clownen, Jan…. Och det är intressant, för clowner har ofta hemligheter. De döljer saker bakom en leende mask. Seriemördaren John Wayne Gacy jobbade extra som clown i Chicago, innan han greps, han tyckte om att uppträda inför barn.. och seriemördare och sexförbrytare är förstås en sorts barn, de ser sig själva som världens mitt och har aldrig vuxit upp.” Den biten var så genialisk, ger en sådan respekt för Högsmed men också en stor nyfikenhet kring vem Jan Hauger egentligen är att jag var ju helt fångad i boken därifrån ända fram till slutet.

Otroligt ingående läskiga uppbyggnader kring hur kliniken ser ut och hur de intagna lever där. Och väl genomtänkt dramaturgi; detta med att hoppa långsamt (med jämna mellanrum) mellan nutid och dåtid blir en väldigt spännande och intressant helhet. Och hur psykopatthrillern sakta tar form och sedan förändras är fascinerande och så nytt! Theorin ger ett nytt djup och nya dimensioner till en annars välanvänd historia.

En kul detalj jag märkte i boken är också att vid varje stora del finns en ekorre (totalt fyra stycken ekorrar) som symboliserar ett visst händelseförlopp i berättelsen, och den rör sig olika vid varje del. En intressant och viktig detalj tyckte jag! Just ekorren är ett viktigt djur för karaktären Jan i den här romanen. Jag tyckte också om att serien som Jan tecknar på genom barndomen upp till vuxen ålder vävs ihop med hans livserfarenheter på ett intressant sätt.

Så ja, jag älskade boken rätt ut sagt! Tack Johan Theorin för denna briljanta & unika historia! 🙂

Utgiven år 2012.

5 ekorrar av 5

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: