Klappa Händer Små av Dan Rhodes
En spektakulär skräcksaga om ett anti-självmordsmuseum, Pavarotti, hemska dieter som hade gjort Hannibal belåten, människo-öden, olycklig kärlek och extremt vackra människor med en stor portion svart humor. Det var en klar hit! 🙂
Handling Adlibris: ”Någonstans i en liten stad i Tyskland finns ett bisarrt museum där en spindelätande gammal man och stadens doktor utgör de märkligaste av bundsförvanter. Samtidigt, i en by långt borta, förälskar sig den vackraste av flickor i den vackraste av pojkar,en bagare med brustet hjärta spelar valthorn och stadens mest ineffektiva poliskonstapel avslöjar, med viss hjälp av hunden Hans, ett brott så groteskt att det kommer att skaka världen.”
Anti-självmordsmuseet visar olika sätt folk begått självmord på och vanliga anledningar plus känslor runt det. Det ska fungera som ett sätt att motverka självmord. Men folk använder de olika verktygen och snarorna till att just begå självmord och det meningsfulla syftet uteblir. Men ägaren verkar godhjärtad och hennes tankar var välmenande. Absurd idé ändå, men underhållande att läsa om och nog viktigt för att faktiskt få upp diskussioner om självmord och hur man kan tänkas förebygga det.
Ett unikt sätt att berätta har Mr Rhodes. Skräck och obsceniteter blandat med sago-känsla. Det blir effektfullt och intressant på ett kreativt och unikt sätt. Dem har rätt när dem kallar det här ”Bröderna Grimm möter Tim Burton.” för dem har rätt. Och det är just precis så jag gillar mina sagor 🙂 Oskyldigt möter syndigt 😀
Så var vi inne på karaktärer i berättelsen. Den gamle mannen som vaktar museet är riktigt creepy, som käkar spindlar om natten. Där har vi det igen. Spindlar. Otäcka varelser! Och tacksamma att användas inom skräck. Men den tyska Doktor Fröhlicher tar priset av sjukhet. Man kan inte må så bra av den diet han använder sig av, men ja, han har ju sina demoner i huvudet att mata. Och det gör han, och även stackars hunden Hans. Historien om Madalena och Mauro är intressant, en liten historia om hur skönhet kan vara en gåva men också en börda och vad man gör när kärleken inte räcker till. Den positiva museum-ägarinnan är dock härligt positiv och fin att läsa om, hon menar så väl med allt. Tyckte också mycket om solstrålen Lotte Meier som fick alla att le hela tiden. På många sätt finner jag dock den gamle mannen mer skrämmande än doktorn. Kanske på grund av hans enorma brist på empati och hans stora apati.
Sammanfattningsvis: en fantastiskt morbid berättelse som jag rekommenderar varmt 🙂 Från 2010.
4 spindlar av 5
Fear Not The Dark 
Kommentera