Stum skräckklassiker från 1920. Dr Jekyll experimenterar fram ett sätt att separera sin identitet från all ondska han kan tänkas göra och Mr Hyde uppenbarar sig, djävulskheten personifierad.
Handling Imdb: ”Dr. Henry Jekyll experiments with scientific means of revealing the hidden, dark side of man and releases a murderer from within himself.”
Detta är alltså en stumfilm från år 1920 så det tar ett tag att vänja sig vid att inte höra skådespelarnas röster. Stumfilmer fungerar som så att du får se korta scener följt av ett par texter med repliker från vad de säger. Och för att det inte ska bli för tyst har man lagt på musik i bakgrunden, som ett ihållande soundtrack så att säga. Det tog mig halva filmen att helt vänja mig vid processen. Men det som mest avgjorde att jag vande mig var John Barrymores fantastiska rolltolkning. Han ger verkligen sitt allt här, lysande och nyanserad skådis. Intensiva blickar, galet beteende och glödande scenpersonlighet! Övriga skådisar blir bleka jämfört med honom men dem gör ett helt ok jobb ändå.
Den här filmen ger den bästa tolkningen av Robert Louis Stevensons novell tycker jag. Dr. Jekyll var en god människa som inte ville kännas vid sin ondska och därför kände sig mer eller mindre tvungen att separera den ondskan från sig själv på något sätt. Det konceptet var färgat av den viktorianska eran då besattheten kring gott och ont rådde och man ville så gärna moralisera allt runtom det hela. Mr Hyde’s utseende stämmer också väldigt bra med Stevensons beskrivning. Huvudet är deformerat, han är kort med långa, spensliga fingrar och stripigt hår. Hyde var ju formad efter storleken av Jekyll’s mörka sida, därav om man hade mycket ont i sig skulle den andra personligheten vara gigantisk men i detta fall var Hyde en kortare, mindre varelse. Tyvärr inte mindre ond för det.. Scenen finns med där Hyde dödar ett barn i filmen också, något jag blev rätt chockad över. Också väldigt enligt novellen. Men att ha en sådan scen med i film på 1920-talet, huga, dem ville verkligen understryka att man inte ska experimentera med alkohol/medicin i själviska syften.
Brutaliteten är hög här också, mycket mord av den obscena sorten. Inga eleganta Dracula-moment alltså, där man anar ett bett eller ser någon långsamt glida in i döden. Nej, här bankar Hyde folk till döds, snabbt och hårt.. Det är faktiskt rätt läskigt. Men effektivt för historien. Håll också utkik efter den sista scenen där Hyde helt tar över Jekyll.. i form av en mystiskt fler-benad grotesk sak.. som nästan får människo-spindeln i The Thing att blekna!
Allt som allt: en förvånande brutal men fascinerande stum skräckfilm om den klassiska berättelsen kring Doktor Jekyll och Mister Hyde. För dig som gillar klassisk originell skräckfilm och Robert Louis Stevensons skräckberättelser. Kan varmt rekommendera den 🙂 John Barrymore är fenomenal!
4 onda doktorer av 5
Fear Not The Dark 