Archive for the Recensioner – Skräckfilm Category

Little Evil

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , on 14 april, 2019 by fearnotthedark

Netflix-skräckkomedi från 2017. Nygifta Gary märker att hans nya frus son verkar ond, djävulskt ond.

Handling Imdb: ”Gary, who has just married Samantha, the woman of his dreams, discovers that her six-year-old son may be the Antichrist.”

Efter ett par månaders frånvaro är jag tillbaka igen, tack för ert tålamod skräckfans ❤

En ny liten skräckkomedi från Netflix som ändå lyckades roa rätt bra tyckte jag. ”The Omen”-tema med ond liten son som misstänks vara antikrist efter mystiska händelser runt honom. Mycket symbolik också kring uppfostran av bångstyriga barn är roande. Fyndiga hänvisningar till filmer som ”Poltergeist” är ett klart plus. Bra manus, bra skådisar, bra miljöer, kul idé! Komikern Brad Williams dyker upp i en otippad och rolig roll. Även speciella Tyler Labine från ”Tucker & Dale vs Evil” har en cool roll här! Ingen film som går att analysera sönder så värst mycket utan en enkel och söt liten skräckkomedi med otippade biroller och ett underhållande upplägg.

Något för dig som diggar onda barn och skräckkomedier/parodier. Klart sevärd 🙂

3,5 gåtfulla Tyler Labines av 5

Annonser

Bad Samaritan

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , on 27 januari, 2019 by fearnotthedark

Skräckthriller från 2018. Två inbrottstjuvar råkar träffa på en kidnappad kvinna i ett hus de tänkt råna och måste ta viktiga beslut kring hur de ska hantera det. Och hur farlig är mannen som håller henne fången?

Handling Imdb: ”A pair of burglars stumble upon a woman being held captive in a home they intended to rob.”

Filmen börjar bra och spännande. En stämning och spänning byggs upp. Saker funkar. Intressanta tjuvar. Intressant man som håller kvinnan fången. Men något händer med David Tennants skådespel, kidnapparen Cale, efter ett tag. En gnista som börjar stort blir allt svagare. Hans personliga utstrålning avtar snabbt och man förlorar mer och mer intresse för hans psyke som ju ska vara det vi tittare ska vara nyfikna på. Man målar upp en spektakulär historia om vad hans psykiska problematik kretsar kring men jag köper den inte riktigt då hans karisma och skådespel bara droppar rakt ner hälften igenom filmen. Tyvärr. En cool brittiskt tonad film som hade stor potential att fungera men som föll på grund av Tennants bristande skådespel. Gillar grundidén, gillar scenografin men huvudrollsinnehavaren hade behövt vara någon annan. Kanske en mer allvarlig Simon Pegg hade gett ett mer intressant och nytt perspektiv eller brittiska skådespelsmästaren Martin Freeman. Men ja, i nuvarande form räckte det inte. Så ja, bad samaritan indeed..

Något för dig som gillar David Tennant kanske, psykologi och skräckthrillers. Inte sevärd enligt mig.

Knappt 2 inbrottstjuvar av 5

 

The Nun

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , on 27 januari, 2019 by fearnotthedark

Demonskräckis från 2018. En präst med ett förflutet undersöker ett fall kring en mystiskt avliden nunna i Rumänien och nystar upp något mer ont än han någonsin kunnat ana.

Handling Imdb: ”A priest with a haunted past and a novice on the threshold of her final vows are sent by the Vatican to investigate the death of a young nun in Romania and confront a malevolent force in the form of a demonic nun.”

Upptagen av studier och livet (men inte glömt er fina skräckfans, märk väl! ❤ ) återvänder jag nu med en ny recension på denna The Nun, en till film som tillhör The Conjuring-universumet. Och såg fram emot den, hade sett trailern och var rätt taggad på den. Och nog var den hyfsad, inte dålig, inte superbra men ändå hyfsad. Jag gillar kyrkor, präster, och hela ond nunna-konceptet så scenografin samt idén gick hem direkt. Själva grundhistorien kanske var något begränsad dock, man lade mycket hopp åt att allt skulle bli supercoolt när nunnan visade sig. Men det var lite tvärtom, historien var som mest spännande när man pratade om nunnan och uppbyggnaden till när man väl såg henne. Och cgi:n var något bristande tyckte jag. Men trots det så var karaktärerna ändå lagom roande och miljön riktigt fin så jag kände mig trots allt underhållen. Faktiskt. Men det finns bättre filmer i Conjuring-universumet! Dock helt ok tidsfördriv ändå tyckte jag 🙂

Något för dig som gillar Conjuring-filmerna, kyrkor, demoner och nunnor. Sevärd tyckte jag 🙂

3 demon-nunnor av 5

 

Summer of 84

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , , , , on 28 november, 2018 by fearnotthedark

Retro-skräckis från 2018. En grupp tonårskillar spionerar på grannpolisen och misstänker att han är en seriemördare men har de egentligen rätt?

Handling Imdb: ”After suspecting that their police officer neighbor is a serial killer, a group of teenage friends spend their summer spying on him and gathering evidence, but as they get closer to discovering the truth, things get dangerous.

Medan ”Mandy” kändes som en färgsprakande LSD-tripp (inget jag testat men jag tänker mig att det nog hade känts ungefär så!) så kändes ”Summer of 84” mer som en mysig, lugn och mystisk nostalgi-upplevelse. Det är 80-tal. Tonårskillar pratar om utomjordingar, sex och seriemördare. Det är sommarlov och man tar sig runt via cykel. Grannpolisen verkar riktigt schysst men grabbarna anar oråd ändå. Amatördetektivarbete börjar. Ficklampor och smygande i mörker. I love it! Det är kul, det är mysigt, det är spännande, det är relativt barnvänligt. Och så mot slutet kommer en helvändning som fick mig att totalälska den här filmen! 😀 Som faktiskt också lämnar mig att önska mig en uppföljare, och jag är en sådan som hatar uppföljare! Stort plus för slutet, det gav pricken över i:et.

Lysande barnskådisar, välskrivet manus, tidstrogen miljö och en härlig polis-karaktär gör detta till en ypperlig succé! För mig var polisen den mest intressanta karaktären som spelas av Rich Sommer, finurligt och fyndigt skådespel! En film som lyckades förvåna mig faktiskt.

En film för dig som avgudar 80-talets barndom, vänskap och mystiska omständigheter. Mycket sevärd och rekommenderas varmt! ❤

4 käcka poliser av 5

 

 

Mandy

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , , , on 28 november, 2018 by fearnotthedark

Surrealistisk skräckfilm från 2018. Ett pars lyckliga liv i skogen förstörs av en hippie-sekt och deras demoniska medhjälpare. En hämnd måste drivas in för de hemska dåd som begås.

Handling Imdb: ”The enchanted lives of a couple in a secluded forest are brutally shattered by a nightmarish hippie cult and their demon-biker henchmen, propelling a man into a spiraling, surreal rampage of vengeance. 

Glöm hur en film brukar se ut. Glöm hur en handling brukar byggas upp. Glöm hur en huvudkaraktär borde bete sig. Glöm vad du tror gömmer sig i skogen. För här kommer ”Mandy”. Olikt allt annat man någonsin sett. På ett bra sätt. Men oj, vilken psykadelisk tripp det var!

Det börjar med den här hippiesekten som kidnappar tjejen Mandy från paret i skogen. Huvudledaren är övertygad om att hon har ett syfte för deras framgång. Färgstarka visioner och drömmar klingar fel med ledarens förhoppningar och Mandy råkar illa ut. Mandys pojkvän Red börjar sin hämnd och en lång resa med bl.a. spontana motorsågsfighter i skogen och knarkande porr-tittande monster (??!!) leder fram till ledaren och the ultimate battle! Och jag måste säga att jag inte sett något som liknar detta innan! Psykadeliskt blandat med 80talsfantasy och black metal och kristendom! Reds vapen ser ut som något ur en Dimmu Borgir-video blandat med något ur Sagan om ringen. Mycket annorlunda och otippat. Dialogen är helt absurd även den men åh så underhållande 😀 Linus Roache briljerar som märkligt udda ledaren Jeremiah (they had to pick that name till en kristen ledare 😛 ). Andrea Riseborough lyser som speciella coola Mandy. Men Nicolas Cage tar hem priset i mest galna och utstående skådis här i rollen som toalettskrikande, vapensmidande, hämndtagande, motorsågsbattlande Red Miller 😀 Man skulle kunna se filmen som en varning för sekter. Man skulle kunna se filmen som häftig surrealism och fantasy. Man skulle kunna se filmen som ren arthouse. Eller bara som väldigt underhållande. Upp till var och en. I vilket fall var det en film som klart står ut från allt och vilken fantastisk resa det var! En film att rekommendera 🙂 Because Nicolas Cage! And of course chainsaws… 😀

Något för dig som gillar retro, fantasy, surrealism, arthouse och Nicolas Cage! Klart sevärd! Förbered dig på att bli snurrig dock! 😉

3,8 motorsågsbeväpnade Nicolas Cages av 5

An American Werewolf in London – två synvinklar, två olika recensioner

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , on 12 november, 2018 by fearnotthedark

Varulvskräckklassiker från 1981. Två amerikanska ungdomar blir attackerade av en varulv på en vandring genom brittiska marker.

Handling Imdb: ”Two American college students on a walking tour of Britain are attacked by a werewolf that none of the locals will admit exists.

Då ska vi i detta inlägg ha med två recensioner, min recension (varulvs-fanet Vicky) och även varulvs-experten Hans Van Den Broecks recension (som gästade även i varulv-specialen)! Detta för att ge mer nyanser, synvinklar och info kring en sådan gigantisk film inom varulvsgenren. Då kör vi!

Vickys, Fear Not The Dark, recension:

Det börjar intressant med resan till London och då de besöker den mystiska puben ”The Slaughtered Lamb” som blir så symboliskt för vad som senare kommer hända. Illabådande snack bland pubfolket höjer stämningen när det pratas om vad som lurar där utanför. Man varvar ner till roligt kompissnack mellan de vandrande David och Jack och Bam! där kommer varulven. Och det är blodigt, gorey, brutalt, plötsligt. Och intressant, man visar ju på en varulvs rovdjurs-mentalitet. Sedan blir historien lite mer spridd. Det börjar kännas mer som en samling av olika scener som har klippts ihop utan att helt tänka igenom konceptet. Det blir inte så sammanhängande. Jag tycker om scenerna i skogen där han springer runt och börjar få ett varulvs-beteende samt den underbara musiken till det, det funkade verkligen och jag fick nästan även Suspiria-vibbar av det. Soundtracket är i övrigt riktigt bra och refererar till månen på olika sätt.

Sedan kommer vi fram till varulvstransformationen! Den, för mig, mest intressanta delen i en monsterfilm! Det är den slemmiga metoden som 80tals-filmer brukar ha, praktiska effekter, bodyhorror, och det var faktiskt mer äckligt än jag trodde det skulle vara. Just hur händer, fötter samt kropp specifikt förlängdes och såg alldeles abnormala ut kändes riktigt äckligt och läskigt på ett sätt jag inte känt innan vid varulvsfilmer. ”The Howling” har mer snygga och trovärdiga transformationer, även också i ”The Company of Wolves” även om det finns en viss äckel-faktor i dem så är det ändå mer snyggt gjort där tycker jag. Så själva transformation-scenen i ”An American Werewolf in London” tilltalade mig inte helt. Men Rick Baker gjorde fortfarande ett gott jobb här med effekterna då inga datorer används alls. Jag gillar skådisen bakom den nyblivna varulven, David Naughton. Han är rolig i sina uttryck och tillför en intressant personlighet så tummen upp för det. Och roliga udda scener dyker upp, nästan utan förklaring också, som berikar filmen lite, som vissa hallucinationer t.ex… 😀 Men sex-scenen är alldeles för tam för att vara något mellan en varulvsman och en dam, det hade behövts lite mer riv där så att säga 😉 Och hur slutar filmen? Väldigt avhugget, strax efter en snabb avgörande situation och Bam! en munter låt på det! Mycket märkligt ihopklippt då det i slutet ju, återigen enligt mig då, ska vara pampigt och mystiskt och mäktigt!

Så i stort en intressant men spridd varulvs-upplevelse. Regissören John Landis är mer känd för sina komedier än just skräck och man märker tyvärr att skräck inte är hans genre. Men en sevärd och intressant varulvs-film i stort ändå tycker jag, mycket tack vare David Naughtons skådespel och en viss mystisk stämning emellanåt. David Naughton gör en biroll i en till varulvsfilm jag recenserat i övrigt, ”Big Bad Wolf” från 2006, en b-film men åh så underhållande ändå 😀 John Landis och Rick Baker gjorde även senare videon till Michael Jacksons ”Thriller” också!

En film för dig som gillar en klassisk varulvsfilm, monster och bodyhorror samt David Naughton. Sevärd! Men jag föredrar ”The Howling” och ”The Company of Wolves” i denna era av 80-tal.

3,5 skogsspringande djuriska Naughtons av 5

Hans Van Den Broecks recension:

1981 var ett bra år för varulvsgenren. Tre ikoniska filmer släpptes som alla hanterade genren på sitt eget, unika sätt. Den som fick sin release först var The Howling, regisserad av Joe Dante och baserad på en bok av författaren Gary Bradner. Sedan kom Wolfen av Michael Wadleigh, en film som hade ett mer andligt inslag och betraktade varulven på ett nästan metafysiskt manér. Och sist så kom An American Werewolf in London av John Landis, som troligen är den mest kända utav dem tre.

För er som inte känner till handlingen: David och Jack, två amerikanske college-studenter, är på resa genom Storbritannien. En natt blir dem attackerade av en stor varg och Jack blir dödad medan David klarar sig med några djupa sår. David börjar dock få mardrömmar och hans döda vän Jack poppar upp hit och dit för att berätta att David nu har blivit en varulv och att han best begår självmord för att stoppa sig själv från att döda andra. David har dock blivit kär i Alex, sjuksköterskan som tar hand om honom, och det gör saker och ting inte enklare.

An American Werewolf in London (eller AAWIL som den ofta refereras till) har fått en riktig kultstatus inom genren och detta till stor del på grund av de banbrytande effekter som användes för att visa den transformationen som David genomgår från människa till varg. Även idag imponerar effekterna, framförallt om man iakttar att det inte finns några datorer inblandade utan att allting gjordes ’live’ framför kameran. Den stora tranformationsscenen som pågår i ett ljust rum och med bara några få cut-aways förmedlar mycket bra den smärta som David måste uppleva när hans skelett förvrängas för att ge rum åt vargformen. Men ser hur lederna förlängas och hör hur det knakar när benen ställs om. För mig är detta den mest definierande scenen i hela filmen och utan den hade filmen inte ens varit hälften så bra.

Geniet bakom transformationen var Rick Baker, som fick en Oscar för sitt arbete samt att både han och regissören John Landis blev ombedda av Michael Jackson att göra en video till sin hitlåt Thriller. Baker gjorde onekligen ett väldigt bra jobb här, men för mig funkar en varulvsdesign var besten står på fyra ben (som en riktig varg alltså) bara sällan. Jag föredrar mina varulvar stående på bakbenen, så kallade biped werewolves, men det är ju en smaksak. Egentligen skulle Baker även skapa SFX för The Howling, men eftersom AAWIL började med sin preproduktion ungefär samtidigt som The Howling (och Baker hade sedan länge lovat Landis att jobba på AAWIL) så bestämde han sig för att skicka sin lärling Rob Bottin istället. Resultatet blev (som de flesta troligen väl vet) mycket lyckat och det var början på en mycket framgångsrik karriär för Bottin, som sedan jobbade på bl.a. The Fog, The Thing, Total Recall, RoboCop och Se7en.

En annan favoritscen i AAWIL för mig är den som utspelar sig i puben The Slaughtered Lamb. Man får en riktig känsla av obehag och onda aningar av de sura lokala kunder som sitter där och super sig fulla. Men det finns även några intressanta engelska skådespelare där att spotta, så som Rik Mayall (The Young Ones, Bottom) och Brian Glover (Bottom) som spelar schack och David Schofield som pilkastare. Schofield skulle nästan 30 år senare också dyka upp i The Wolfman remaken, där Rick Baker igen skulle ta ansvar för en del av de speciella effekterna.

En till höjdpunkt i filmen är musiken, med låtar som alla på ett eller annat sätt hänvisar till månen. Lite glimt i ögat där (det är ju trots allt en komedi) samtidigt som jag tycker att låtarna passar väldigt bra in i filmens atmosfär. När vi väl pratar om atmosfär, så måste det sägas att stämningen minst sagt är ganska… ojämn? I mitt tycke så lyckas Landis tyvärr inte att hitta rätt balans mellan skräck och komedi, vilket för mig gör att filmen blir varken fisk eller fågel (eller varg).

När man snackar med varulvsentusiaster eller skräckfilmsfantaster om vad de tycker är den bästa varulvsfilmen, så står det oftast mellan An American Werewolf in London och The Howling och jag tror att majoriteten nog föredrar AAWIL. Jag är inte en av dem, men det betyder inte att AAWIL är en dålig film. Tror mig, det finns många (mycket) sämre varulvsfilmer att ödsla 90 minuter av sin tid på! An American Wererwolf in London är bara inte den bästa, även om den får en bra placering i min personliga topp 10.

3,5 konstiga lokalbor utav 5

 

 

 

 

 

Halloween

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , , , on 27 oktober, 2018 by fearnotthedark

Halloween-skräckfilm, uppföljare till Halloween 1 från 1978, från 2018. Laurie Strode konfronterar äntligen Michael Myers, hennes ärkefiende sedan 40 år tillbaka. Obs! Det förekommer spoilers i denna recension! Enda gången jag kommer göra detta.

Handling Imdb: ”Laurie Strode comes to her final confrontation with Michael Myers, the masked figure who has haunted her since she narrowly escaped his killing spree on Halloween night four decades ago.”

Så kom den ÄNTLIGEN ut på bio, denna uppföljare som John Carpenter ville få gjord för att tillintetgöra Rob Zombies version bl.a. Och jag fick tillfället att se den på bio igårkväll och redan i introt kände jag att: ja, detta kommer bli bra. Och attans så bra blev det!! 😀

Redan i introt märker man troheten till den klassiska slasher-eran, samma intro-låt som till Halloween från 1978 fast mer och högre med förstärkt ljud. Jag hade gåshud redan där. Och sedan att se en avmaskerad äldre Michael Myers var intressant. Men de var noggranna med att inte helt visa honom för att visa att han är mer som ett ting, en maskin snarare än en människa. The face of evil snarare än en människa av kött och blod. Vad som är så bra också är att psykologen samt journalister alla försöker gräva fram vad som driver Michael Myers, vad han känner när han mördar, vad han vill säga. Men en tystnad uppstår och jag kan känna att det är så symboliskt med vårt samhälles ökade driv att få veta vad som försiggår i en mördares psyke men ibland finns det inga svar, bara tomhet, ibland finns bara ondska och man bör tänka på försvar snarare än att förstå någon som kommer rakt emot dig med ett stort vapen. Nu gäller ju detta kanske främst i slasher-filmer, att låta dem vara just slashers och inte psykologisk skräck, att inte försöka gå djupare i en genre som ska vara rätt enkel och stämningsfull. Men jag personligen upplever det som en symbolik även i samhället som sagt. Ibland går det inte helt och fullt att förstå ondska. Man kan hitta gemensamma nämnare i hur mördare fungerar men i slutändan är det bara du som försvarar dig.. eller inte.

När vi sedan får se Laurie Strode, Jamie Lee Curtis, i sin starka look 40 år senare vill jag brista ut i sång. Grått yvigt hår, rynkig med glasögon och skjuter skarpt. Vackrare och starkare kvinna får man leta efter! Hon utstrålar en sådan kraftfull karisma att man bara sitter och gapar. Jamie Lee Curtis, I ❤ you! Det är hennes film det här, och hon gör det bannat bra! En annorlunda bakgrundshistoria har hon fått men det funkar bra och övriga två skådisar som spelar dotter och barnbarn, Judy Greer och Andi Matichak är också superbra.

Det finns även humor i filmen. Jag gillar bäst när två poliser på stakeout sitter i en bil och diskuterar sina matlådor 😀 Det är min humor det. Så många flirtar med den gamla filmen är med och det är både bra och dåligt. Vissa scener är kul att de har med men vissa blir för mycket, som att de gör om den gamla filmen och därför går den biten för långt emellanåt. Det ska vara mest nytt tycker jag med några få flirtar till det gamla. Men vad gäller gamla scener som upplevs på nya sätt så uppskattar jag mest scenen med lakanet samt Laurie som försvinner från gräsmattan och antagandet att Myers befinner sig i garderoben. Mycket ombytta roller-scener, offer blir mördare istället, stor like på dem! I stort är filmen en stor hyllning till slasher-genren och de offer som klarat sig, tagit kontroll över sina liv and needless to say: I LÖV IT! ❤

Efter att länge varit lite off vad gäller ny skräck så tog denna tillbaka mig till rötterna, till där man först upptäckte skräckfilm. Till den första kärleken till skräck, jag kom hem äntligen. Till Laurie Strode och kampen mot Michael Myers. Tack för det ❤

En film för dig som älskat slashers och Michael Myers under åren och vill ha något äkta och delvis nytt. Rekommenderas så varmt ❤

5 Laurie Strodes av 5