Halloween-skräckfilm, uppföljare till Halloween 1 från 1978, från 2018. Laurie Strode konfronterar äntligen Michael Myers, hennes ärkefiende sedan 40 år tillbaka. Obs! Det förekommer spoilers i denna recension! Enda gången jag kommer göra detta.
Handling Imdb: ”Laurie Strode comes to her final confrontation with Michael Myers, the masked figure who has haunted her since she narrowly escaped his killing spree on Halloween night four decades ago.”
Så kom den ÄNTLIGEN ut på bio, denna uppföljare som John Carpenter ville få gjord för att tillintetgöra Rob Zombies version bl.a. Och jag fick tillfället att se den på bio igårkväll och redan i introt kände jag att: ja, detta kommer bli bra. Och attans så bra blev det!! 😀
Redan i introt märker man troheten till den klassiska slasher-eran, samma intro-låt som till Halloween från 1978 fast mer och högre med förstärkt ljud. Jag hade gåshud redan där. Och sedan att se en avmaskerad äldre Michael Myers var intressant. Men de var noggranna med att inte helt visa honom för att visa att han är mer som ett ting, en maskin snarare än en människa. The face of evil snarare än en människa av kött och blod. Vad som är så bra också är att psykologen samt journalister alla försöker gräva fram vad som driver Michael Myers, vad han känner när han mördar, vad han vill säga. Men en tystnad uppstår och jag kan känna att det är så symboliskt med vårt samhälles ökade driv att få veta vad som försiggår i en mördares psyke men ibland finns det inga svar, bara tomhet, ibland finns bara ondska och man bör tänka på försvar snarare än att förstå någon som kommer rakt emot dig med ett stort vapen. Nu gäller ju detta kanske främst i slasher-filmer, att låta dem vara just slashers och inte psykologisk skräck, att inte försöka gå djupare i en genre som ska vara rätt enkel och stämningsfull. Men jag personligen upplever det som en symbolik även i samhället som sagt. Ibland går det inte helt och fullt att förstå ondska. Man kan hitta gemensamma nämnare i hur mördare fungerar men i slutändan är det bara du som försvarar dig.. eller inte.
När vi sedan får se Laurie Strode, Jamie Lee Curtis, i sin starka look 40 år senare vill jag brista ut i sång. Grått yvigt hår, rynkig med glasögon och skjuter skarpt. Vackrare och starkare kvinna får man leta efter! Hon utstrålar en sådan kraftfull karisma att man bara sitter och gapar. Jamie Lee Curtis, I ❤ you! Det är hennes film det här, och hon gör det bannat bra! En annorlunda bakgrundshistoria har hon fått men det funkar bra och övriga två skådisar som spelar dotter och barnbarn, Judy Greer och Andi Matichak är också superbra.
Det finns även humor i filmen. Jag gillar bäst när två poliser på stakeout sitter i en bil och diskuterar sina matlådor 😀 Det är min humor det. Så många flirtar med den gamla filmen är med och det är både bra och dåligt. Vissa scener är kul att de har med men vissa blir för mycket, som att de gör om den gamla filmen och därför går den biten för långt emellanåt. Det ska vara mest nytt tycker jag med några få flirtar till det gamla. Men vad gäller gamla scener som upplevs på nya sätt så uppskattar jag mest scenen med lakanet samt Laurie som försvinner från gräsmattan och antagandet att Myers befinner sig i garderoben. Mycket ombytta roller-scener, offer blir mördare istället, stor like på dem! I stort är filmen en stor hyllning till slasher-genren och de offer som klarat sig, tagit kontroll över sina liv and needless to say: I LÖV IT! ❤
Efter att länge varit lite off vad gäller ny skräck så tog denna tillbaka mig till rötterna, till där man först upptäckte skräckfilm. Till den första kärleken till skräck, jag kom hem äntligen. Till Laurie Strode och kampen mot Michael Myers. Tack för det ❤
En film för dig som älskat slashers och Michael Myers under åren och vill ha något äkta och delvis nytt. Rekommenderas så varmt ❤
5 Laurie Strodes av 5
Fear Not The Dark 