Här har vi Mr Frodo himself turned into seriously disturbed serial killer with family issues. Fascinerande grej så det klart att jag var tvungen att se den! Frank, ägare av en butik med skyltdockor som han ärvt av sin mor, hjälper en ung kvinnlig fotograf med sin kommande utställning. Allt eftersom han hjälper henne märker han hur det undermedvetnas lustar kryper mer och mer till ytan. En film från 2012. Jag vet, det är en remake av en äldre film. Har tyvärr inte sett originalfilmen. Så jag behandlar denna som en helt fristående film oberoende av jämförelser med den gamla filmen.
Elijah Wood gör sitt livs roll här. Han får spela ut hela känsloregistret av panik, ilska, sorg, lycka, frustration och längtan. Och han gör det bra. Inga spår av Frodo här inte. Jag tycker om hur det är filmat: avskalat, realistiskt, rått men lagom rått så att man kan se det vackra i det råa, stilfullt men rått. Scener med alla provdockor och problem med modersfiguren ger tillbakablickar åt ”Psycho” från 1960 och ”Clockwork Orange” från 1971, bra filmer att ta inspiration ifrån, så tummen upp till regissören där. Det här är inte bara en skräckfilm, det är en resa i psyket på en svårt ärrad person, en seriemördare men ändå en person under alla hemska lager. För er som är intresserade av psykologi, som jag, finns mycket att hämta här & analysera. Jag beundrar det faktum att Elijah vågat skala av sig så pass här och vågat tillämpa den här rollen för den var nog utan tvekan svår att göra. Det finns även lite spår av Buffalo Bill från ”När lammen tystnar” också, look and you will find it. Filmen vinner också mycket på att inte visa Frank så mycket, man ser 85% av filmen ur hans ögon, kameran är han alltså och man får bara höra hans röst och se vad han gör. Det ger mer mystik kring karaktären, man bygger upp en spänning och en nyfikenhet där.
Jag måste ge den här filmen full pott, inga skavanker här inte, den var precis i min smak. En smärtsamt bra skräckfilm, se den.
5 blodiga snöflingor av 5
Fear Not The Dark 