Skräckroman från 2015 av Mr Johannes Pinter! Anton vaknar upp i sin lägenhet i Gällivare och känner sig annorlunda, smittad av något. Något som gör att han inte kan äta vanlig mat. Något som gör att han inte tål solen eller silver. Vem smittade honom, vad är han och kan han bli botad?
Handling: ”Du har just blivit biten och smittad av någon form av… virus. Du kan inte äta vanlig mat. Silver bränner mot din hud. Dagsljus är direkt dödligt.
Du bor i Gällivare. Ovanför polcirkeln. Samtidigt som du blev smittad så inträdde sommarsolståndet.
Nu är du fånge i din lilla lägenhet. Du kan inte jaga efter mat. Det frätande dagsljuset blir alltmer outhärdligt.
Det enda du behöver göra är att överleva en dag.
Problemet är att dagen är 1007 timmar lång…”
Pinter satte ribban högt med den fantastiskt bra debutromanen ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött” och detta är alltså hans andra skräckroman ”1007”. Och den är härligt nyskapande! Pinter är riktigt bra på att producera älskvärda karaktärer, huvudkaraktären ”Anton” i ”1007” är inget undantag. Anton är en vanlig ung kille, superintresserad av skräckfilm, haft otur med vänner och tjejer, inte lyckats hitta rätt jobb, dålig kontakt med familjen och vilsen i sin identitet. Man får veta hans bakgrund med en krävande far och en psykiskt sjuk mor, om hans trevande blyghet med vännen Xiri (hans stora kärlek som försvann) och hur den jobbiga psykopat-vännen Erling gör Antons liv till ett helvete. Kan själv knappt förstå varför ingen verkar tycka om Anton som verkar så sympatisk och god som människa 🙂 Dock är det så tyvärr i historien men nog kan vi läsare ändå relatera till hans livsdilemman. Antons relation med systern är speciellt rörande tycker jag, där får man en sann känsla för hans empati & godhet, något han fortfarande kan känna trots all sjukdom.
Intressant att se utvecklingen av denna smitta också. Även engagerande med alla obehagligt bra detaljer av symptom, blodhunger och döden. Det är aldrig en tråkig stund. Ett konstant spännande flyt i både språk och tempo. Drömsekvenserna är fängslande fina och bär på mycket symbolik för vad som händer/ska hända i historien. Men det som är mest genialiskt är att varelsen aldrig får en artbenämning utan att man får lista ut själv vad för typ av väsen det gäller. Och den biten finner jag nyskapande på ett bra sätt. En fräsch fläkt i den svenska skräckgenren. Mer sånt, tack!
Något för dig som gillar skräckromaner om en smitta som ger blodad tand 😉
Bra jobbat igen, Mr Pinter! 🙂
5 bloddroppar av 5
http://www.adlibris.com/se/bok/1007-9789188185105
Fear Not The Dark 