Arkiv för praktiska effekter

An American Werewolf in London – två synvinklar, två olika recensioner

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , on 12 november, 2018 by fearnotthedark

Varulvskräckklassiker från 1981. Två amerikanska ungdomar blir attackerade av en varulv på en vandring genom brittiska marker.

Handling Imdb: ”Two American college students on a walking tour of Britain are attacked by a werewolf that none of the locals will admit exists.

Då ska vi i detta inlägg ha med två recensioner, min recension (varulvs-fanet Vicky) och även varulvs-experten Hans Van Den Broecks recension (som gästade även i varulv-specialen)! Detta för att ge mer nyanser, synvinklar och info kring en sådan gigantisk film inom varulvsgenren. Då kör vi!

Vickys, Fear Not The Dark, recension:

Det börjar intressant med resan till London och då de besöker den mystiska puben ”The Slaughtered Lamb” som blir så symboliskt för vad som senare kommer hända. Illabådande snack bland pubfolket höjer stämningen när det pratas om vad som lurar där utanför. Man varvar ner till roligt kompissnack mellan de vandrande David och Jack och Bam! där kommer varulven. Och det är blodigt, gorey, brutalt, plötsligt. Och intressant, man visar ju på en varulvs rovdjurs-mentalitet. Sedan blir historien lite mer spridd. Det börjar kännas mer som en samling av olika scener som har klippts ihop utan att helt tänka igenom konceptet. Det blir inte så sammanhängande. Jag tycker om scenerna i skogen där han springer runt och börjar få ett varulvs-beteende samt den underbara musiken till det, det funkade verkligen och jag fick nästan även Suspiria-vibbar av det. Soundtracket är i övrigt riktigt bra och refererar till månen på olika sätt.

Sedan kommer vi fram till varulvstransformationen! Den, för mig, mest intressanta delen i en monsterfilm! Det är den slemmiga metoden som 80tals-filmer brukar ha, praktiska effekter, bodyhorror, och det var faktiskt mer äckligt än jag trodde det skulle vara. Just hur händer, fötter samt kropp specifikt förlängdes och såg alldeles abnormala ut kändes riktigt äckligt och läskigt på ett sätt jag inte känt innan vid varulvsfilmer. ”The Howling” har mer snygga och trovärdiga transformationer, även också i ”The Company of Wolves” även om det finns en viss äckel-faktor i dem så är det ändå mer snyggt gjort där tycker jag. Så själva transformation-scenen i ”An American Werewolf in London” tilltalade mig inte helt. Men Rick Baker gjorde fortfarande ett gott jobb här med effekterna då inga datorer används alls. Jag gillar skådisen bakom den nyblivna varulven, David Naughton. Han är rolig i sina uttryck och tillför en intressant personlighet så tummen upp för det. Och roliga udda scener dyker upp, nästan utan förklaring också, som berikar filmen lite, som vissa hallucinationer t.ex… 😀 Men sex-scenen är alldeles för tam för att vara något mellan en varulvsman och en dam, det hade behövts lite mer riv där så att säga 😉 Och hur slutar filmen? Väldigt avhugget, strax efter en snabb avgörande situation och Bam! en munter låt på det! Mycket märkligt ihopklippt då det i slutet ju, återigen enligt mig då, ska vara pampigt och mystiskt och mäktigt!

Så i stort en intressant men spridd varulvs-upplevelse. Regissören John Landis är mer känd för sina komedier än just skräck och man märker tyvärr att skräck inte är hans genre. Men en sevärd och intressant varulvs-film i stort ändå tycker jag, mycket tack vare David Naughtons skådespel och en viss mystisk stämning emellanåt. David Naughton gör en biroll i en till varulvsfilm jag recenserat i övrigt, ”Big Bad Wolf” från 2006, en b-film men åh så underhållande ändå 😀 John Landis och Rick Baker gjorde även senare videon till Michael Jacksons ”Thriller” också!

En film för dig som gillar en klassisk varulvsfilm, monster och bodyhorror samt David Naughton. Sevärd! Men jag föredrar ”The Howling” och ”The Company of Wolves” i denna era av 80-tal.

3,5 skogsspringande djuriska Naughtons av 5

Hans Van Den Broecks recension:

1981 var ett bra år för varulvsgenren. Tre ikoniska filmer släpptes som alla hanterade genren på sitt eget, unika sätt. Den som fick sin release först var The Howling, regisserad av Joe Dante och baserad på en bok av författaren Gary Bradner. Sedan kom Wolfen av Michael Wadleigh, en film som hade ett mer andligt inslag och betraktade varulven på ett nästan metafysiskt manér. Och sist så kom An American Werewolf in London av John Landis, som troligen är den mest kända utav dem tre.

För er som inte känner till handlingen: David och Jack, två amerikanske college-studenter, är på resa genom Storbritannien. En natt blir dem attackerade av en stor varg och Jack blir dödad medan David klarar sig med några djupa sår. David börjar dock få mardrömmar och hans döda vän Jack poppar upp hit och dit för att berätta att David nu har blivit en varulv och att han best begår självmord för att stoppa sig själv från att döda andra. David har dock blivit kär i Alex, sjuksköterskan som tar hand om honom, och det gör saker och ting inte enklare.

An American Werewolf in London (eller AAWIL som den ofta refereras till) har fått en riktig kultstatus inom genren och detta till stor del på grund av de banbrytande effekter som användes för att visa den transformationen som David genomgår från människa till varg. Även idag imponerar effekterna, framförallt om man iakttar att det inte finns några datorer inblandade utan att allting gjordes ’live’ framför kameran. Den stora tranformationsscenen som pågår i ett ljust rum och med bara några få cut-aways förmedlar mycket bra den smärta som David måste uppleva när hans skelett förvrängas för att ge rum åt vargformen. Men ser hur lederna förlängas och hör hur det knakar när benen ställs om. För mig är detta den mest definierande scenen i hela filmen och utan den hade filmen inte ens varit hälften så bra.

Geniet bakom transformationen var Rick Baker, som fick en Oscar för sitt arbete samt att både han och regissören John Landis blev ombedda av Michael Jackson att göra en video till sin hitlåt Thriller. Baker gjorde onekligen ett väldigt bra jobb här, men för mig funkar en varulvsdesign var besten står på fyra ben (som en riktig varg alltså) bara sällan. Jag föredrar mina varulvar stående på bakbenen, så kallade biped werewolves, men det är ju en smaksak. Egentligen skulle Baker även skapa SFX för The Howling, men eftersom AAWIL började med sin preproduktion ungefär samtidigt som The Howling (och Baker hade sedan länge lovat Landis att jobba på AAWIL) så bestämde han sig för att skicka sin lärling Rob Bottin istället. Resultatet blev (som de flesta troligen väl vet) mycket lyckat och det var början på en mycket framgångsrik karriär för Bottin, som sedan jobbade på bl.a. The Fog, The Thing, Total Recall, RoboCop och Se7en.

En annan favoritscen i AAWIL för mig är den som utspelar sig i puben The Slaughtered Lamb. Man får en riktig känsla av obehag och onda aningar av de sura lokala kunder som sitter där och super sig fulla. Men det finns även några intressanta engelska skådespelare där att spotta, så som Rik Mayall (The Young Ones, Bottom) och Brian Glover (Bottom) som spelar schack och David Schofield som pilkastare. Schofield skulle nästan 30 år senare också dyka upp i The Wolfman remaken, där Rick Baker igen skulle ta ansvar för en del av de speciella effekterna.

En till höjdpunkt i filmen är musiken, med låtar som alla på ett eller annat sätt hänvisar till månen. Lite glimt i ögat där (det är ju trots allt en komedi) samtidigt som jag tycker att låtarna passar väldigt bra in i filmens atmosfär. När vi väl pratar om atmosfär, så måste det sägas att stämningen minst sagt är ganska… ojämn? I mitt tycke så lyckas Landis tyvärr inte att hitta rätt balans mellan skräck och komedi, vilket för mig gör att filmen blir varken fisk eller fågel (eller varg).

När man snackar med varulvsentusiaster eller skräckfilmsfantaster om vad de tycker är den bästa varulvsfilmen, så står det oftast mellan An American Werewolf in London och The Howling och jag tror att majoriteten nog föredrar AAWIL. Jag är inte en av dem, men det betyder inte att AAWIL är en dålig film. Tror mig, det finns många (mycket) sämre varulvsfilmer att ödsla 90 minuter av sin tid på! An American Wererwolf in London är bara inte den bästa, även om den får en bra placering i min personliga topp 10.

3,5 konstiga lokalbor utav 5

 

 

 

 

 

Annonser

The Gravedancers

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , on 20 augusti, 2017 by fearnotthedark

Spökskräckfilm från 2006. Tre vänner hedrar sin väns bortgång med fest och dans på kyrkogården. Vad de inte vet är att de råkar väcka upp spökena av en pyroman, en yxmördare och en våldtäktsman. Kommer vännerna överleva förbannelsen?

Handling Imdb: ”After a night of drunken exploits, Allison, Harris, and Kira are chased and terrorized by the ghosts of a child pyromaniac, an ax murderer, and a rapist.

En grymt överraskande bra lågbudgetskräckis faktiskt! Som jag grävde fram på scifimässan bland begagnade filmer för 40 kr. Och det var ett riktigt fynd! Jag blev förvånad över kvalitén i en så pass liten film. Skådisarna sköter sig fint. Manuset är faktiskt fylligt och ger bra bakgrundsinfo kring vålnadernas före detta liv och deras olika brottsbanor. Även de praktiska effekterna levererar. En del cgi är ju b-aktig men det är mest praktiska effekter som används och det är alltid ett plus för mest autentiskt utseende enligt mig. Kul grej att vännerna tar hjälp av spökjägare med dem där speciella böckerna som visar coola formler och härlig övernaturlig kunskap! Riktigt snygg scendesign. Kyrkogårdsdans, skelett i kistor, läskiga gengångare, stämningsfulla ramsor, märkliga ljud som inte går att förklara samt udda spökjägar-metoder finns att hämta här. En gotisk klassisk känsla infinner sig i filmen samt lite oldstyle-feeling á la 80-tal som är precis rätt. Förvånande bra och sevärd budgetskräckis!

Roliga fakta: En Fangoria-tidning kan ses i biblioteks-scenen. Filmen var egentligen tänkt att vara del i en trilogi. Rollen Frances Culpepper var inspirerad av Velma ur Scooby-Doo. Disney’s ”The Haunted Mansion” var inspirationen bakom spökdesignen.

En film för dig som gillar kyrkogårdar, spöken och praktiska effekter. Rekommenderas varmt!

4 vålnader av 5

Pumpkinhead

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , , , on 19 maj, 2017 by fearnotthedark

Demonskräckfilm från 1988. En man vill hämnas sin mördade son och tar en häxa till hjälp, men aldrig trodde han att hämnden skulle bli så fasansfull som natten då demonen Pumpkinhead får liv…

Handling Imdb: ”After a tragic accident, a man conjures up a towering, vengeful demon called Pumpkinhead to destroy a group of unsuspecting teenagers.

Stan Winston som regissör, Lance Henriksen i huvudrollen som den faderliga hämnaren, pumpor, södern och fantastiska monstereffekter finns att hämta här och nog är det ett fint recept på en skräckfilm. Mycket fint.

Det är ingen A-film utan en B-film. Vi är i södern, den ordentligt fattiga södern och dialekterna är hemskt överdrivna för att inte tala om klädseln. Dialogen är rätt fantasilös och skådisarna halvbra, förutom Lance och häxan Haggis som gör ett bra jobb. Men.. de praktiska effekterna och scenerna med häxan och Pumpkinhead är så fantasifulla och härligt ondskefulla att resten inte gör något. Allt jag ser är denna långa, starka och diaboliska varelsen som är..Pumpkinhead. Stan Winston kan detta med effekter 🙂 Visst Pumpkinhead har drag av Alien-varelsen men är ändå sin egen på ett sätt tycker jag. Ansiktet skiljer sig en del samt annorlunda skapta axlar och ben. Och oh så välgjord, vilket arbete!

Manuset är ändå, trots viss överdrivenhet i södern-sättet, rätt intressant och har en spännande stegrande dramaturgi. ”Pumpkinhead” är också Stan Winstons första film där han regisserar och idén till filmen grundades på en dikt skriven av Ed Justin. Mayim Bialiks första film (hon var bara 12 när filmen gjordes) och kan här ses som ett barn till karaktären Wallace. Stan Winstons egna två barn kan också skymtas bland Wallace-släkten. Lance Henriksen hade samlat det mesta själv av sina props han använder i filmen, allt från silvermynten och kepsen till ett pumphagelgevär från andra världskriget. En kul och härligt smutsig b-skräckis från 80-talet med sensationella praktiska effekter som jag tyckte mycket om.

En film för dig som gillar 80-tal, södern, praktiska effekter och djävulska monster. Mycket sevärd! 🙂

3,75 (behövde ett mellanting mellan 3,5 och 4 😀 ) pumpkinheads av 5

 

The Gate

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , on 11 maj, 2017 by fearnotthedark

Demonskräckis från 1987. Två pojkar upptäcker ett uppgrävt hål i trädgården utanför den enas hem och mystiska onda små varelser börjar dyka upp runt dem. Helvetesporten är öppnad!

Handling Imdb: ”Two young boys accidentally release a horde of nasty, pint-sized demons from a hole in a suburban backyard. What follows is a classic battle between good and evil as the two kids struggle to overcome a nightmarish hell that literally begins to take over the Earth.

Japp vi är kvar i 80-talet! 😀 Ett år senare än ”Witchboard” kom alltså denna ”The Gate” ut från Kanada och är också Stephen Dorffs första storfilm! Han var bara 14 år när denna kom ut alltså och han gör ett bra jobb. Likaså resten av skådisarna som är lite mer okända.

Det som är utmärkande med den här filmen är de praktiska effekterna dock. Nog för att manuset är rätt bra och spännande också men monstereffekterna är verkligen speciella. Allt från de små demonfigurerna som springer runt (skådisar i gummidräkter som filmades på ett speciellt sätt för att se mindre ut) till den stora besten uppstigen ur helvetesporten som ser ut som en korsning mellan en dinosaurie och en demonisk hund. Det är välgjort! Mycket fint gjort. Och man får också tänka att effekterna är välgjorda för att vara i sin tid, 1987. Kopplingen mellan hårdrock och helvetet är också ett genomgående tema här och jag kan tänka mig att filmen ”Deathgasm” nog hämtat en del inspiration härifrån 😀 Så i stort en högst underhållande demonskräckfilm med intressanta hårdrocksspekulationer och superba praktiska effekter. Mycket sevärd!

En film för dig som gillar 80tals-skräck, demoner, hårdrock och praktiska effekter. Kan rekommendera den!

3,5 helvetesportar av 5

Night of The Demons

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , on 2 maj, 2017 by fearnotthedark

Demonskräckis från 1988. Angela bjuder upp till halloweenfest i ett övergivet hus som fungerat som en begravningsbyrå/bårhus innan. Ockulta ritualer görs på skoj men väcker av misstag upp onda andar och kvällen går från fest till överlevnadskamp…

Handling Imdb: ”Ten teenagers party at an abandoned funeral parlor on Halloween night. When an evil force awakens, demonic spirits keep them from leaving and turn their gathering into a living Hell.

En fest fylld av roliga och bra praktiska effekter! Axelvaddar, rosa tyll och sprejade hockeyfrillor! Ostig dialog, konstiga romansintressen och demoners udda lekar med läppstift! Den är bara smårolig i humorn men ändå originell då de praktiska effekterna är rätt bra samt att Angelas härligt gotiska dansscener är högst roande. Skådespelet är ju riktigt b, kanske även c, men som sagt ändå en kul film tack vare att allt är så typiskt 80-tal, demonsminket samt Angelas gotiska karaktär. Jag gillar också de två karaktärer som överlever, två typiska karaktärer som i nyare skräckfilm brukar dö av snabbt!

Intressanta fakta kring filmen då. Man filmade allt på enbart fyra veckor. I början har Angela kors-örhängen men efter att hon blivit ett med demonen ser man att kors-hängena är upp-och-ner, djävulens tecken! Rue McClanahan var Amelia Kinkades (Angela) moster och besökte medan de filmade. Det gick bättre för special effects-teamet än för skådisarna efter filmen. Spider-Man 2, War of the Worlds, Jurkyrkogården 2 och Here come the Munsters m.fl. är filmer som teamet jobbat med efter.

En film för dig som roas av 80tals-skräck, demoner och det gotiska. Klart sevärd! 🙂

3 demoner av 5