Arkiv för seriemördare

Orphan: First Kill

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , on 14 september, 2022 by fearnotthedark

Psykologisk skräckfilm/prequel från 2022. Esther flyr från ett psykiatriskt sjukhus i Estland och kommer till USA för att låtsas vara den försvunna dottern till en rik familj.

Handling Imdb: ”After orchestrating a brilliant escape from an Estonian psychiatric facility, Esther travels to America by impersonating the missing daughter of a wealthy family.

Orphan (2009) är bland de allra bästa skräckfilmerna jag sett inom modern skräck. När då en prequel dök upp var jag tvungen att kolla läget. Isabelle Fuhrman var bländande genialisk i den första filmen. Men denna historia som ska utspelas innan den första filmen funkar inte alls lika bra. Jag ska gå in på varför.

För det första är Fuhrman mycket äldre nu och att göra en prequel så många år efter den första filmen blir helknäppt. Man ser hur märkbart äldre hon är dessvärre, mindre stuntbarn till trots när hon filmas i helhet. Så utseendemässigt fungerar det inte bra. Hon är jättebra skådis ännu givetvis men manuset är väldigt tunt, så det blev väldigt lite att arbeta med. Historien börjar spännande och bra vid institutet men i USA hos den rika familjen blir historien bit för bit tunnare och tunnare. Det byggs upp en intressant plot men man slarvar ihop det för snabbt och med för lite fyllighet. Handligen blir ologisk också och fylld med luckor. Så jag blev besviken på vad som verkade vara en bra story i början. Om man hade tagit mer tid med att utveckla manuset, istället för all medioker trickfilmning, så hade det kunnat bli en mer skaplig skräckfilm. Så Isabelle är bra skådis men helheten gick inte alls hem hos mig. Kommer nog inte se om den. Ser nog om ettan igen i så fall om jag känner för att återbesöka den skrämmande Esther. Synd på en lovande början.

En film för er som gillar psykologisk skräck. Knappt sevärd dock enligt mig.

5 onda Esthers av 10

The Black Phone

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , , , , on 3 augusti, 2022 by fearnotthedark

Seriemördarskräckis från 2021. En seriemördare går lös i den lilla staden och en kidnappad 13årig pojke får konstiga samtal via en svart telefon i mördarens källare, från mördarens tidigare offer.

Handling Imdb: ”After being abducted by a child killer and locked in a soundproof basement, a 13-year-old boy starts receiving calls on a disconnected phone from the killer’s previous victims.

Några spoilers kan förekomma i denna recension.

En annorlunda film men ändå en bekant historia på något sätt. En film baserad på novellen Black Phone av Joe Hill, Stephen Kings son. Filmen och historien bär mycket likheter med Stephen Kings sätt att berätta, men ändå nyvinklat och ännu bättre enligt mig. Joe Hill har passat mig bättre i smaken än Stephen King. Jag gillade ”Horns” och ”Locke & Key” t.ex. Joe Hill har gått sin egen väg och det har gått riktigt bra. Jag har inte sett så mycket av hans far i Joes sätt att berätta, men i just denna film ”The Black Phone” finns många influenser av King. Estetiska men också i sättet att berätta om barn och deras olika livsöden. I vilket fall så är ”The Black Phone” en riktigt bra skräckfilm och en bra film överhuvudtaget. På flera olika nivåer.

En seriemördare går lös, som kidnappar, torterar och mördar barn, främst pojkar. Det antyds att pedofili är hans preferens, men man får inte se något av den sortens brott i filmen, vilket var en stor lättnad. Det behövs inte visas sådana hemskheter för att vara övertydlig, det räcker gott med antydning. Det var den första bra grejen med filmen. Att visa det som behövs visas. Mördaren ”The Grabber” visar sin brutalitet och sjuklighet via hans sätt att tala, bete sig samt i utseendet. Han har en mask som går att ta av, förändra och visas i flera olika delar. Ibland bär han hela, ibland enbart munnen, ibland enbart hornen. Ibland med öppen eller stängd mun. Beroende på humör och inställning tolkar jag det som. Beroende på hur han vill närma sig sina offer. Vad han vågar visa vs vill visa av sig själv. Men han har helt klart problem med att visa sitt ansikte och vill dölja det till varje pris. Antagligen för att han skäms för den han är, hatar den han är och finner en trygghet i att vara gömd bakom en mask.

Ethan Hawke som vi annars sett i relativt nedtonade roller, bra roller och bra skådis men han har oftare en rätt låg profil i romcoms, några skräckisar, thrillers. Men jag har inte sett honom i en skrämmande roll någonsin. Så detta var något helt nytt och annorlunda för honom. Och för oss tittare. Och han gör det med briljans. Han gestaltar denna ”The Grabber” med sådan lidelse, brutalitet och precision. Otroligt intressant att se för oss som intresseras av psykologisk skräck samt seriemördare. Hans samspel med pojken Finney, som spelas av Mason Thames, är on point och riktigt bra. Mason Thames gör sin roll otroligt skickligt också, en pojke som sakta lär sig att slå tillbaka, att försvara sig, att hitta sig själv och att växa upp. Någon som också lyser starkt i filmen är Finneys syster, som spelas av Madeleine McGraw. Hon har en magisk kraft, får syner och kan med hjälp av synerna hitta Finney. Riktigt fin rolltolkning. Jag stör mig lite på deras far dock, som spelas av Jeremy Davies. Han slår sina barn som bestraffning, och dricker. Och ångrar sig. Han verkar älska barnen men är rädd för när de beter sig annorlunda eller påminner om deras mor som tydligen var en farlig och sjuk person. Hans ambivalens stör historien för mig. Han har säkert en del av historien och kan vara viktig. Men för min del hade han gärna fått stå mer i bakgrunden. Det kändes som att man skulle känna någon slags sympati för honom, och sådant irriterar mig. Slår du dina barn, finns det inget som kan förlåta det på något sätt. Jag förblir sympatilös inför en sådan roll/situation. ”The Grabber” gestaltas i övrigt inte med någon slags sympati, utan mer som en beskrivning av hur den mördaren fungerar och känner. Min tolkning iaf.

Filmen har ett bra och spännande tempo. Fint uppbyggd historia. Fantastiska rolltolkningar. Passande och snygg scenografi. Det tappar något mot slutet då allt händer lite för snabbt. Det drar ner betyget lite. Men i stort ändå en mycket engagerande skräckfilm och en bra film med mycket känslor, symbolik och spänning. En film man kommer ihåg.

En film för er som intresseras av seriemördare och psykologisk skräck. Rekommenderas varmt. Mycket sevärd.

8 föränderliga masker av 10

Chucky

Posted in Recensioner - Tv-serier Skräck with tags , , , , , , , , , , on 8 juli, 2022 by fearnotthedark

Slasher-serie från 2021. Unge Jake hittar en vintage Chucky-docka på en loppis och en idyllisk småstad förvandlas till ett helt mord-center.

Handling Imdb: ”After a vintage Chucky doll turns up at a suburban yard sale, an idyllic American town is thrown into chaos as a series of horrifying murders begin to expose the town’s hypocrisies and secrets.

År 1988 kom en film ut som Don Mancini skrivit och Tom Holland regisserade. Brad Dourif gjorde den legendariske rösten till seriemördaren Charles Lee Ray fångad i den ikoniska skräckdockan Chucky. Filmen heter ”Child´s play” (1988). Dockor blev direkt senaste modeflugan inom skräckkulturen. Voodoo och mördardockor fick en frontfigur, Brad Dourif’s Chucky. En mängd uppföljare kom därefter, några bra, några sämre, som det alltid blir när man följer upp en första succéfilm. Personligen gillar jag första mest, sen kommer ”Child’s play 2” (1990), ”Bride of Chucky” (1998) och ”Curse of Chucky” (2013). Övriga uppföljare var jag inget fan av dessvärre.

Men så återvänder Mancini till Chucky igen, till oss skräckfans stora glädje, år 2021 med denna tv-serie ”Chucky”. Och vi introduceras till en liten småstad vid namn Hackensack (härligt namn 😀 ) och pojken Jake som hittar en vintage Chucky-docka på en loppis. Han tar hem den för att användas i sitt konstprojekt. Men så märker han rätt snabbt till sin förvåning att Chucky lever och pratar. Han låter sig charmas av Chuckys övertalande förmåga och blir mer och mer mordisk. Men samtidigt är han ju också en god människa som gillar att vara kreativ, lyssna på truecrimepoddar och hänga med vänner. Speciellt sin nyfunna vän Devon som snabbt blir ett kärleksintresse. Och så börjar morden. Och också en mörkare ton. Vi får flashbacks av hur Charles Lee Ray kom att växa upp och stegvis utvecklas till den mördare han är idag. Samt hur han träffade Tiffany och hur deras romans blev till. Det är fascinerande och superintressant verkligen. Flera twists, nya typer av kills och mycket lgbt-vänlig handling i flera former ❤ . Jennifer Tilly är tillbaka som Tiffany, Fiona Dourif är tillbaka från de nyare filmerna (Brad Dourifs dotter), klassiska Andy är tillbaka med (Alex Vincent) och även Christine Elise som Kyle som dök upp första gången i franchisen i ”Child’s play 2”. De nya barnskådisarna är briljanta allihop, speciellt Zackary Arthur, Carina Battrik, Alyvia Alyn Lind, Bjorgvin Arnarson. Scenografin är helt otroligt snygg och passande till storyn. Good ol’ slasher80s-feeling med modern touch. Enda minuset är att de två sista episoderna går från det mörka och tillbaka till det simpla komiska och det brister lite där för mig. Men bland de sista scenerna blir det spännande återigen och däribland lite rolig hommage till Tales of the Crypt 😀 I stort tycker jag ändå mycket om den här nya ”Chucky”-serien och ser fram emot en säsong 2, och vad de kan tänkas hitta på där 😀 En sådan guld-serie hade jag ärligt talat inte väntat mig.

En serie för er som gillar 80tal, dockskräck, slasher. Rekommenderas varmt! Mycket sevärt! ❤

7,5 seriemördarbesatta dockor av 10

Road Games

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , on 9 juni, 2022 by fearnotthedark

Thrillerskräckis från 1981. En lastbilschaufför misstänker en man för att vara seriemördare och förföljer honom för att klura ut mysteriet.

Handling Imdb: ”A laid-back American truck driver in south Australia starts to suspect a man driving a green van of killing young women along his route, and proceeds to play a cat-and-mouse game in order to catch him red-handed.

Tillbaka till 80-talet en vända nu. En smart liten 80tals-pärla med Stacy Keach och Jamie Lee Curtis i täten. Mycket mordgåta a la Hitchcock över historien samt finurligt upplagd dialog. Spänningen finns. Scenografin är utmärkt. Men den största spänningen infann sig vid början och i slutet tyckte jag. Däremellan kändes det mer som en thrillerdeckare. Inget fel på det heller men hoppades på mer skräck. Hursomhelst en spännande och smart historia som brister lite i för långsamt tempo. Men i stort ändå en go mys-thriller med två guld-skådisar. Klart sevärd.

En film för dig som gillar mordgåtor och roadtrips. Sevärt!

6,5 köttlastbilar av 10

Peeping Tom

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , , on 23 maj, 2022 by fearnotthedark

Psykologisk skräckfilm från 1960. En ung man mördar kvinnor och använder en kamera för att filma deras olika uttryck för rädsla.

Handling Imdb: ”A young man murders women, using a movie camera to film their dying expressions of terror.

Filmen som blev min lilla eftermiddagsmatiné igår var denna ”Peeping Tom” från 1960. Samma år då ”Psycho” kom ut och denna anses vara den brittiska ”Psycho” med skillnaden att mördaren Mark Lewis i ”Peeping Tom” ansågs vara mer tragisk och sympatisk än Norman Bates, men ”Psycho” var den film som uppnådde mest framgång och publicitet av dem två. ”Peeping Tom” glöms ibland bort i skenet av ”Psycho”:s framgångar. Lite synd för ”Peeping Tom” är också en mycket bra film. Inte bättre än ”Psycho”, men väldigt bra.

Karlheinz Böhm spelar den försynte mördaren Mark Lewis och han gör det otroligt bra. Mark växte upp med en vetenskapsman/psykolog till far som gjorde psykologiska experiment på honom under hela hans uppväxt (detta presenteras tidigt i filmen). Fadern dokumenterade via kamera samt ljudinspelningar sonens rädsla i olika situationer och det traumatiserade Mark så till den grad att han blev likadan..fast mycket värre.. Unga Helen som bor i samma trappuppgång fattar tycke för Mark och hon blir den som får höra om hans uppväxt, hon tycker synd om honom och vill få älska honom. Han blir hoppfull och försöker, men brottas också med sitt sjukliga behov av att få till den perfekta dokumentären om rädsla, där han filmar sina olika mordoffer. Märks tydligt i hans agerande att han har fastnat i barndomen (regression), en klart barnslig framtoning versus en plågad psykopat, hans två olika lägen. Man blandar psykologisk skräck med slasher. Filmen anses vara både psykologisk skräck och en av de första slasherfilmer som gjorts. Och filmen är en av de första som går in på sympatin för mördarens tragiska bakgrund.

För att adressera ämnet lättklätt också så är den nakenhet som visas stilfull och relativt blygsam, om man jämför med dagens skräckfilm. Och man överanvänder inte det lättklädda utan fokuserar mest på mördaren Mark och det faktum att han tycker om att filma kraftfulla reaktioner, rädsla, terror, skador, mord snarare än naket. Detta visas väldigt bra i scenen där han ska fota pinuppan Milly och får syn på hennes vän Lorraine som har stora skador i ansiktet främst och blir helt fascinerad av hennes ansikte. Den bästa scenen i filmen enligt mig, då hans sjukliga tillstånd visas så tydligt där. Också en riktigt skrämmande scen faktiskt. När hon sakta vänder sig om och skadorna visas bit för bit. Huga..

Utmärkta skådisar, med några få undantag. Fantastiskt stilig scenografi. Genomgripande och fyllig handling där inget utelämnas. Laddat med nonstop spänning. Jag har inga klagomål. Fängslande, engagerande, storartat, tragiskt och sympatiskt.

En film för dig som gillar psykologisk skräck, 60-tal och slasher. Mycket sevärd.

7,5 penetrerande kameror av 10

Scream 2022

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , , , on 2 mars, 2022 by fearnotthedark

Slasher-uppföljare från 2022. 25 år efter de originella morden i Woodsboro dyker en ny Ghostface upp och Sidney måste återvända för att reda ut sanningen.

Handling Imdb: ”Twenty-five years after the original series of murders in Woodsboro, a new Ghostface emerges, and Sidney Prescott must return to uncover the truth.

Så är den nya ”Scream” sedd, denna är en tvåa som jag tolkar det, liksom nya ”Halloween”. Film nr 2 efter originalfilmen. Och där ”Halloween” faktiskt gör mycket rätt i sin tvåa, gör nya ”Scream” väldigt dåligt ifrån sig enligt mig.

Det är 25 år efter de klassiska morden i ettan. Nya mord sker när ett eller fler Ghostfaces dyker upp. Identiteten av en dotter till ett känt ansikte i ettan uppdagas och jakten på nya Ghostface-mördaren börjar. Sidney, Gale och Dewey kommer tillbaka och hjälper till med mysteriet.

Det försöks göras nya koncept, eller som man resonerar i filmens dialoger: att gå tillbaka till ursprunget. Men det görs väldigt dåligt. Handlingen är återkommande förutsägbar. Karaktärerna är bara ordentligt irriterande, ointressanta och säger emot sig själva, det talas till och med emot själva huvud-motivet till nya morden. Det läggs ut alla möjliga scener hit och dit och de passar inte ihop. Likt ingredienser i en soppa som inte vill blanda ihop sig och bli en helhet. Resultatet blir en oätbar film, eller en oätbar soppa, ja.. ni fattar 😛

David Arquette, Neve Campbell och Courteney Cox gör sina roller bra som vanligt dock. Man har behållit Deweys lilla speciella trudelutt som alltid spelas när han dyker upp, en av sakerna som alltid roat mig i ”Scream”-filmerna. Men tyvärr överväger den negativa kritiken den positiva kritiken. Och filmen misslyckas med att leverera en god slasher i samma lättsamma goa anda som varit en gång i 90-talet.

Något för dig som gillar slashers. Men inte så sevärd enligt mig. En ovärdig Scream-uppföljare.

4 ghostfaces av 10

Last Night in Soho

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , , on 5 december, 2021 by fearnotthedark

Skräckdrama från 2021. En blivande modedesigner kommer plötsligt in i en 1960talsvärld där hon följer en stigande sångerska. Men glamouren som upplevs har också en mycket mörkare sida.

Handling Imdb: ”An aspiring fashion designer is mysteriously able to enter the 1960s where she encounters a dazzling wannabe singer. But the glamour is not all it appears to be and the dreams of the past start to crack and splinter into something darker.

Så har vintern kommit till oss och så även snön. Hoppas ni har en mysig andra advent idag 🙂 Två nya filmer har setts i helgen i mycket gott sällskap och ”Last Night in Soho” blir den första att recenseras.

Thomasin McKenzie spelar Eloise som kommer till stora staden och ska plugga till modedesigner. Men inåtriktad och rätt blyg som hon är, blir det svårt att hitta nya vänskaper samt att passa in i det vilda fest-klimatet på studenthemmet. Så hon flyttar till ett hus där ett rum uthyres och börjar drömma märkligt, 60talsdrömmar om en sångerska vid namn Sandie, spelas av Anya Taylor-Joy. Det börjar fascinerande och glittrande men blir allt mer skrämmande och Eloise försöker nysta upp ett många år gammalt brott som verkar ha ägt rum där hon bor. En surrealistiskt drömsk giallo-liknande historia kavlas ut bit för bit och avslöjar hur en stor dröm blir till en horribel mardröm. En värld där dans och skratt blir till misär och tårar. Swinging sixties vs Londons hårda kriminalitetsvåg. En färgstark 60tals-skildring av en stjärnas rise and fall som berör och skräms. Skickligt filmad, otroligt snygg scenografi samt fantastisk garderob. Min enda kritik är att man ältar vissa moment för länge och att filmen gott kunde varit kortare. Men skådespelarinsatserna är lysande, manuset är bra och garderoben är spektakulär. Och jag blev till och med nöjd med slutet, riktigt bra. En hårresande upplevelse kan jag säga.

Något för dig som gillar giallos, surrealism, mode, skräckdramer och mystik. Mycket sevärt och unikt.

7 skimrande A-linjeformade klänningar av 10

Vicious Fun

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , on 7 november, 2021 by fearnotthedark

Skräckkomedi från 2020. Det är 80-tal. Det är natt. Bakfulle skräckjournalisten Joel hamnar mitt i en self-help-group för seriemördare och måste hitta ett sätt att fly.

Handling Imdb: ”Joel, a caustic 1980s film critic for a national horror magazine, finds himself unwittingly trapped in a self-help group for serial killers. With no other choice, Joel attempts to blend in or risk becoming the next victim.”

Om man ska se bara en skräckkomedi från 2020, se denna. Den är så otroligt roande att jag höll på att ramla av soffan av skratt 😀 Yes, really 😀

Det är härligt 80-tal. Neonfärger, axelvaddar, stora glasögon, för stora jackor, för tajta brallor och synthpop. Joel somnar bakfull i ett förråd på en bar. När han vaknar upp befinner han sig helt plötsligt på ett möte, mitt i natten. Ett hemligt möte för seriemördare, self-help-group for serial killers. Så han utger sig för att vara en seriemördare också. Men de anar oråd efter ett tag och saker blir farliga snabbt. Inte så många jättekända namn i roll-listan men oj som alla skådisar levererar. Humorn är on point, handlingen likaså. Scenografin är helt fantastiskt färggrann och tidsenlig. Oväntade vändningar håller en fokuserad. Den höga spänningsnivån håller en engagerad. Soundtracket är otroligt coolt. Och som man hyllar våra klassiska skräckrullar från 80-talet, ”Friday the 13th”, ”Halloween” men innehåller också referenser till verkliga seriemördare som Bundy, Gacy samt referens till modernare skäck som ”American Psycho”. En perfekt blandning och allt med en tjusig glimt i ögat. Jag har inga klagomål faktiskt. Det var mer underhållande än något jag sett på länge i skräckkomedi-väg. En smart, kvick, mörk och finurlig humor serverat med ett strössel av neon och sprutande blod. Vad mer kan man begära? 😀

Något för dig som älskar 80-tal och seriemördare. Rekommenderas varmt ❤

8,5 gött nördiga skräckjournalister av 10

Polaroid

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , on 19 juli, 2020 by fearnotthedark

Övernaturlig skräckfilm från 2019. Outsidern Bird Fitcher hittar en antik Polaroidkamera och märker snabbt att den bär på en dödlig förbannelse.

Handling Imdb: ”High school loner Bird Fitcher has no idea what dark secrets are tied to the Polaroid camera she finds. It doesn’t take long to discover that those who have their picture taken with it, soon die.”

En spännande film i sina få partier. En intressant grundidé med en kamera som bär på en förbannelse, dock ingen unik idé tyvärr. Och viss CGI är alldeles för dålig och visar på tok för mycket alltför snabbt. När man sedan kommer till det partiet där historien nystas upp helt blir man dessvärre väldigt besviken då dem tar en klichéartad och uttjatad vinkel som vi har hört så många gånger förut. Men skådisarna är bra och produktionen helt ok. Det är ett intressant första utkast till en hyfsad skräckis men hade behövt bearbetats så mycket mer innan den skulle ha visats upp för allmänheten. I nuvarande skick är den otillräcklig och knappt sevärd enligt mig. Men har man låga krav och gillar fokus på jumpscares så blir man nog nöjd. Men ”Polaroid” var åtminstone bättre än remaken på ”The Grudge” som också sågs nyligen, det var det sämsta jag sett på länge och kan knappt med att ens recensera den 😛 Så ja, bättre än nya ”The Grudge” men inte så mycket värt ändå tyvärr.

Något för er som gillar jumpscares och övernaturligheter. Knappt sevärd skulle jag säga dessvärre.

3,5 förbannade Polaroidkameror av 10

 

 

Tragedy Girls

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , on 8 mars, 2020 by fearnotthedark

Skräckkomedi från 2017. Två tjejer med en morbid fascination för mord använder sin online-show om seriemördare för att göra sig själva kända inom skräck-kulturen.

Handling Imdb: ”A twist on the slasher genre, following two death-obsessed teenage girls who use their online show about real-life tragedies to send their small mid-western town into a frenzy, and cement their legacy as modern horror legends.”

En lite annorlunda skräckkomedi med både nostalgisk feeling och modern ton. Hyllningar till slasher-genren och 80-tal samt en makaber twist på vårt moderna samhälle som är så fixerad vid sociala medier. En längtan att bli hörd och sedd, älskad och dyrkad leder till desperata metoder. Fascinerande koncept och kul grund-idé tyckte jag. Men halvbra utfört. Det hade varit desto roligare om man hade fattat tycke för huvudrollerna, de två tjejerna Sadie & McKayla, men de var inte så likeable enligt mig. Och följden av det blev att jag inte helt var på deras sida. Hade jag tyckt om dem mer, hade filmen blivit desto bättre. Som när man håller på mördaren i t.ex. ”Friday the 13th”-filmerna eller ”Halloween”-filmerna eller ”The Loved Ones” och ”Switchblade Romance” (High Tension), ”I spit on your grave” för att nämna kvinnliga mördar-filmer också. Men det är ändå underhållande mord här samt en stundtals kul mörk humor. Men allt är liksom halvbra kände jag. Hade velat känna mer girlpower, mer omtyckta huvudroller och mer bakgrundshistoria. Men visst är den ändå småkul och sevärd. Och även snygg estetiskt sett. Men inte mycket mer i mitt tycke.

Något för er som gillar slashers. Helt ok och sevärd.

4,5 makabra bästisar av 10