Arkiv för sjukdom

A Cure for Wellness

Posted in Recensioner - Skräckfilm with tags , , , , , , , , on 31 maj, 2017 by fearnotthedark

Skräckfantasydrama från 2016. En ambitiös ung affärsman åker till ett mystiskt spa ute i ingenstans för att ta med en kollega som behövs i en viktig affärsuppgörelse. Men han dras istället in i en farlig värld som har lite att göra med välmående och mer att göra med något helt annat…

Handling Imdb: ”An ambitious young executive is sent to retrieve his company’s CEO from an idyllic but mysterious ”wellness center” at a remote location in the Swiss Alps, but soon suspects that the spa’s treatments are not what they seem.

Jag hade låga förväntningar på denna då nya filmer i skräckgenren sällan förvånar mig längre. Men denna var annorlunda, blandningen av skräck/fantasy/drama funkar bra verkligen och kompletterar varandra. En lång film, 2h och 26 min men jag såg faktiskt varje minut. Då är det kvalité.

Dane Dehaan (från filmerna ”Life after Beth”, ”Lawless” bl.a.), huvudrollen Lockhart, ger en mycket bra bild av en ung affärsman som är ivrig att nå högre men som faller när han tänker på sin förlorade familj och fångas in i det farliga spa-institutets surrealistiska sfär. Han har en något otydlig röst men det funkar bra ändå när man lyssnar noggrant. Jason Isaacs, läkaren Volmer, gör en stark insats som den udda läkaren som tvångsintar Lockhart och behandlar honom på märkliga sätt. Mia Goth spelar den ”speciella flickan” som är den yngsta patienten och Volmers favoritpatient. Tyvärr föll den rollen platt för mig, hon känns som ännu en Mia Wasikowska med sitt uttryckslösa ansikte och barnsliga utseende. Hon gav inga nyanser i uttryck någonstans enligt mig. Men kanske hon gör en Anya Taylor-Joy (som jag ogillade i ”Morgan” men som var bättre i ”Split”) och överraskar mig i framtiden, vem vet. Just i denna filmen var hon otillräcklig och det var synd i en annars fantastisk film. Kul dock med en svensk skådis i biroll som svensk patient: Tomas Norström från ”Pistvakt” och ”Jägarna”! En annan birollskådis som gjorde bra ifrån sig var Celia Imrie som historiajunkien Victoria Watkins som verkar vara Lockharts enda vän på institutet.

Historien är egen, fantasifull och spännande. Men den har sina partier som inte riktigt passar in tycker jag. Som när en vakt plötsligt börjar masturbera när en sköterska plötsligt kommer in och blottar sina bröst, onödig och märklig scen 😀 Den har sin funktion på ett sätt men jag tycker dem borde ha lagt in något helt annat där, att hans distraktion är något annat för jisses, det var inte vackert kan jag säga 😀 En av få scener som inte var vackra i filmen. Sedan är det fantasi-scenerna av flickan Hannah, Mia Goth, där hon ligger naken med ålar i ett badkar med läppstift.. och jag undrar lite varför det var nödvändigt att klä av en så tanig barn-liknande flicka och göra det till en sexuell scen, blev lite för awkward för mig… Men ja, själva grundhistorien om ägaren till institutet tar ju en sjuk vändning mot slutet så syftet med scenerna har väl sin funktion och hintar på slutet får jag anta. Men i övrigt är det mest vackra, stillsamma scener blandat med skräckinjagande inslag som harmoniserar bra med det surrealistiska temat. Och jag gillar ålarna i andra scener, som i tanken eller i droppet och på grinden m.m.

Jag känner också att filmen bär med sig flera budskap. Och jag ska försöka gå in på det utan att spoila något. Det främsta budskapet kände jag var att det måste finnas sjukdom för att hitta botemedel. Och sjukdom ger fler jobb till alla inom vården, jobb de behöver för att kunna sätta mat på bordet. Sjukdom fungerar också som en distraktion, så länge du är sjuk lägger du inte märke till vad som händer i övrigt, du vill bara bli frisk igen och du gör allt för detta. Där blir sjukdom ett villkor för att kunna genomföra saker folk annars inte hade velat göra. Lite filosofiska tankar där som cirkulerade i huvudet medan jag såg filmen. Och säkerligen finns det fler budskap, men det lämnar jag till er att upptäcka istället.

I stort en fascinerande surrealistisk resa med en ton av psykologisk skräck som förvånar och förgyller. För er som gillar surrealistisk fantasy och psykologisk skräck. Kan varmt rekommenderas.

4 ålar av 5

 

1007 av Johannes Pinter

Posted in Recensioner - Skräcklitteratur with tags , , , , , , , , , , on 15 mars, 2016 by fearnotthedark

1007

Skräckroman från 2015 av Mr Johannes Pinter! Anton vaknar upp i sin lägenhet i Gällivare och känner sig annorlunda, smittad av något. Något som gör att han inte kan äta vanlig mat. Något som gör att han inte tål solen eller silver. Vem smittade honom, vad är han och kan han bli botad?

Handling: ”Du har just blivit biten och smittad av någon form av… virus. Du kan inte äta vanlig mat. Silver bränner mot din hud. Dagsljus är direkt dödligt.

Du bor i Gällivare. Ovanför polcirkeln. Samtidigt som du blev smittad så inträdde sommarsolståndet.

Nu är du fånge i din lilla lägenhet. Du kan inte jaga efter mat. Det frätande dagsljuset blir alltmer outhärdligt.

Det enda du behöver göra är att överleva en dag.
Problemet är att dagen är 1007 timmar lång…”

Pinter satte ribban högt med den fantastiskt bra debutromanen ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött” och detta är alltså hans andra skräckroman ”1007”. Och den är härligt nyskapande! Pinter är riktigt bra på att producera älskvärda karaktärer, huvudkaraktären ”Anton” i ”1007” är inget undantag. Anton är en vanlig ung kille, superintresserad av skräckfilm, haft otur med vänner och tjejer, inte lyckats hitta rätt jobb, dålig kontakt med familjen och vilsen i sin identitet. Man får veta hans bakgrund med en krävande far och en psykiskt sjuk mor, om hans trevande blyghet med vännen Xiri (hans stora kärlek som försvann) och hur den jobbiga psykopat-vännen Erling gör Antons liv till ett helvete. Kan själv knappt förstå varför ingen verkar tycka om Anton som verkar så sympatisk och god som människa 🙂 Dock är det så tyvärr i historien men nog kan vi läsare ändå relatera till hans livsdilemman. Antons relation med systern är speciellt rörande tycker jag, där får man en sann känsla för hans empati & godhet, något han fortfarande kan känna trots all sjukdom.

Intressant att se utvecklingen av denna smitta också. Även engagerande med alla obehagligt bra detaljer av symptom, blodhunger och döden. Det är aldrig en tråkig stund. Ett konstant spännande flyt i både språk och tempo. Drömsekvenserna är fängslande fina och bär på mycket symbolik för vad som händer/ska hända i historien. Men det som är mest genialiskt är att varelsen aldrig får en artbenämning utan att man får lista ut själv vad för typ av väsen det gäller. Och den biten finner jag nyskapande på ett bra sätt. En fräsch fläkt i den svenska skräckgenren. Mer sånt, tack!

Något för dig som gillar skräckromaner om en smitta som ger blodad tand 😉

Bra jobbat igen, Mr Pinter! 🙂

5 bloddroppar av 5

http://www.adlibris.com/se/bok/1007-9789188185105