Seriemördarskräckis från 2021. En seriemördare går lös i den lilla staden och en kidnappad 13årig pojke får konstiga samtal via en svart telefon i mördarens källare, från mördarens tidigare offer.
Handling Imdb: ”After being abducted by a child killer and locked in a soundproof basement, a 13-year-old boy starts receiving calls on a disconnected phone from the killer’s previous victims.”
Några spoilers kan förekomma i denna recension.
En annorlunda film men ändå en bekant historia på något sätt. En film baserad på novellen Black Phone av Joe Hill, Stephen Kings son. Filmen och historien bär mycket likheter med Stephen Kings sätt att berätta, men ändå nyvinklat och ännu bättre enligt mig. Joe Hill har passat mig bättre i smaken än Stephen King. Jag gillade ”Horns” och ”Locke & Key” t.ex. Joe Hill har gått sin egen väg och det har gått riktigt bra. Jag har inte sett så mycket av hans far i Joes sätt att berätta, men i just denna film ”The Black Phone” finns många influenser av King. Estetiska men också i sättet att berätta om barn och deras olika livsöden. I vilket fall så är ”The Black Phone” en riktigt bra skräckfilm och en bra film överhuvudtaget. På flera olika nivåer.
En seriemördare går lös, som kidnappar, torterar och mördar barn, främst pojkar. Det antyds att pedofili är hans preferens, men man får inte se något av den sortens brott i filmen, vilket var en stor lättnad. Det behövs inte visas sådana hemskheter för att vara övertydlig, det räcker gott med antydning. Det var den första bra grejen med filmen. Att visa det som behövs visas. Mördaren ”The Grabber” visar sin brutalitet och sjuklighet via hans sätt att tala, bete sig samt i utseendet. Han har en mask som går att ta av, förändra och visas i flera olika delar. Ibland bär han hela, ibland enbart munnen, ibland enbart hornen. Ibland med öppen eller stängd mun. Beroende på humör och inställning tolkar jag det som. Beroende på hur han vill närma sig sina offer. Vad han vågar visa vs vill visa av sig själv. Men han har helt klart problem med att visa sitt ansikte och vill dölja det till varje pris. Antagligen för att han skäms för den han är, hatar den han är och finner en trygghet i att vara gömd bakom en mask.
Ethan Hawke som vi annars sett i relativt nedtonade roller, bra roller och bra skådis men han har oftare en rätt låg profil i romcoms, några skräckisar, thrillers. Men jag har inte sett honom i en skrämmande roll någonsin. Så detta var något helt nytt och annorlunda för honom. Och för oss tittare. Och han gör det med briljans. Han gestaltar denna ”The Grabber” med sådan lidelse, brutalitet och precision. Otroligt intressant att se för oss som intresseras av psykologisk skräck samt seriemördare. Hans samspel med pojken Finney, som spelas av Mason Thames, är on point och riktigt bra. Mason Thames gör sin roll otroligt skickligt också, en pojke som sakta lär sig att slå tillbaka, att försvara sig, att hitta sig själv och att växa upp. Någon som också lyser starkt i filmen är Finneys syster, som spelas av Madeleine McGraw. Hon har en magisk kraft, får syner och kan med hjälp av synerna hitta Finney. Riktigt fin rolltolkning. Jag stör mig lite på deras far dock, som spelas av Jeremy Davies. Han slår sina barn som bestraffning, och dricker. Och ångrar sig. Han verkar älska barnen men är rädd för när de beter sig annorlunda eller påminner om deras mor som tydligen var en farlig och sjuk person. Hans ambivalens stör historien för mig. Han har säkert en del av historien och kan vara viktig. Men för min del hade han gärna fått stå mer i bakgrunden. Det kändes som att man skulle känna någon slags sympati för honom, och sådant irriterar mig. Slår du dina barn, finns det inget som kan förlåta det på något sätt. Jag förblir sympatilös inför en sådan roll/situation. ”The Grabber” gestaltas i övrigt inte med någon slags sympati, utan mer som en beskrivning av hur den mördaren fungerar och känner. Min tolkning iaf.
Filmen har ett bra och spännande tempo. Fint uppbyggd historia. Fantastiska rolltolkningar. Passande och snygg scenografi. Det tappar något mot slutet då allt händer lite för snabbt. Det drar ner betyget lite. Men i stort ändå en mycket engagerande skräckfilm och en bra film med mycket känslor, symbolik och spänning. En film man kommer ihåg.
En film för er som intresseras av seriemördare och psykologisk skräck. Rekommenderas varmt. Mycket sevärd.
8 föränderliga masker av 10
Fear Not The Dark 