Arkiv för våld

Fadersmord av Carina Bergfeldt

Posted in Recensioner - Skräcklitteratur with tags , , , , , , , , , , , on 26 maj, 2016 by fearnotthedark

fadersmord-bergfeldt_carina

Psykologisk skräckroman från 2012 av Carina Bergfeldt. En dotter planerar mordet på sin hemska far i en söt anteckningsbok täckt av färgglada muffins, samtidigt sker en polisutredning involverande kriminalinspektör Anna Eiler & lokaltidningsreportrarna Julia Almliden & Ing-Marie Andersson kring en mördad kvinna i Simsjön.

Handling Adlibris: ”Med minutiös noggrannhet planerar en anonym mördare att genomföra ett mord på den person som gjort hennes liv till ett levande helvete. Planen på det ultimata mordet läggs i detalj enligt tvseriemördaren Dexter Morgan som förebild. Hon dokumenterar allt i den skrivbok som, trots sitt makabra innehåll, är utsmyckad som en oskuldsfull flickas dagbok med färgglada muffins. Och för att inte tappa fokus sitter en lapp på kylskåpet där: Fadersmord.

Samtidigt som fadersmordet planeras hittas en kvinna fastfrusen i Simsjön, och det är ingen tvekan om att hon har blivit mördad. Hos Skövdepolisen arbetar kriminalinspektör Anna Eiler intensivt med fallet parallellt som reportrarna Julia Almliden och Ing-Marie Andersson driver sin egen brottsutredning. Alla tre har sina personliga anledningar till att lösa mordfallet, för i den lilla staden har alla på ett eller annat sätt en relation till varandra relationer som den här vintern sätts på svåra prov. Och kanske bär en av dem på mörkaste hemligheten av alla.”

En psykologisk skräckroman-debut av Carina Bergfeldt från 2012 alltså. Jag tycker om hur Bergfeldt växlar mellan humoristiskt och psykologiskt, det blir till en jämn balans mellan lätthet och tyngd. Dock tar tyngden ibland över för mycket i partier där faderns elakheter beskrivs och ofta upprepas. Plus att historien ibland kan vara något rörig. Men språket är så kantat av en fräsch lätthet som fungerar som ett ljus i ett enormt mörker. Och det är den känslan som gör att boken blir så lättläst och spännande, man vet aldrig riktigt vad som väntar förrän det väl händer. Tycker också om att faderns brott inte handlade om sexuella övergrepp som det tyvärr ofta gör i den här typen av hämnd-roman, utan mer mental misshandel: hjärntvätt & mobbing, men även en del fysisk misshandel. Vilket gjorde det något mindre obehagligt att läsa om iaf.

Mänskliga karaktärer målas upp med problem vi alla kan relatera till: dålig kommunikation inom familjen, problematiskt känsloliv i relationer, problem att stänga av privatlivet på jobbet men främst att färgas djupt av sin uppväxt. Och det är riktigt mäktigt när kvinnan väl konfronterar sin far efter många års tystnad. Men jag finner det jobbigt att slutet i romanen inte känns som ett slut, utan bara en början på ett slut, många frågetecken är kvar. Det som inletts avslutas inte. Och det störde mig mest. När boken i övrigt var så bra, men också mentalt påfrestande, och så får man inte ett riktigt avslut. Det finns en fristående uppföljare, som jag nu måste köpa för att få veta mer! 😀 Och det kändes lite som att bli snuvad på konfekten (muffins-hänvisning 😉 ) som jag ju ville ha 😀

Men trots det så är det fortfarande en otroligt fyllig & intressant psykologisk skräckresa till en kvinnas svåra barndom parallellt med mycket intressanta intriger inom polisen och lokaltidningen. Och jag älskar alla hänvisningar till CSI, Dexter, The Alphabet Killer m.m. som Bergfeldt så skickligt lindar in i sina berättelser kring dotterns mordinspirationer 😉 En lagom tung och lagom lättsam skräckroman alltså som jag varmt kan rekommendera. Den kommer alltid finnas i min bokhylla, kan jag säga utan tvekan 🙂

4 muffins av 5

Annonser

Tale Of Tales

Posted in Thriller/Scifi/Fantasyfilm with tags , , , , , , , , , , , , , , on 17 februari, 2016 by fearnotthedark

tale-of-tales-poster

En fantasyskräck-saga med tre historier om en barnönskande drottning, en kung av lustar och en kung besatt av sitt abnorma husdjur. A Tale of tales från 2015.

Handling Imdb: ”Once upon a time there were three neighboring kingdoms each with a magnificent castle, from which ruled kings and queens, princes and princesses. One king was a fornicating libertine, another captivated by a strange animal, while one of the queens was obsessed by her wish for a child. Sorcerers and fairies, fearsome monsters, ogres and old washerwomen, acrobats and courtesans are the protagonists of this loose interpretation of the celebrated tales of Giambattista Basile. ”

Tre historier som ska vävas ihop på ett bra sätt blir aldrig ihopvävda tyvärr men funkar bra som tre enskilda historier. Salma Hayek är bra som drottningen som till varje pris ska ha ett barn. Hon får sitt barn, till ett högt pris. Vincent Cassel är som alltid brutal i sin roll, här som en sexmissbrukande kung som frustrerat söker en fru. Toby Jones är som alltid märklig i sin roll, en kung som hittar ett annorlunda djur och övermatar det så den får abnorma proportioner. Under tiden som han är fascinerad av sitt djur försummar han sin dotter och hon försöker förtvivlat lösa situationen när hon blir bortgift med ett odjur till man.

Bra producerat, snygg film och vackra kostymer. Helt ok skådespeleri. Dock så fungerar inte dialogen som den ska. Det är 1600-tal och man försöker låta som dem gjorde då men det låter bara fjantigt och forcerat. Speciellt med Salma Hayeks spanska dialekt som hon har svårt att skaka av sig. De tre historierna funkar ok som enskilda historier men har inte vävts ihop mot slutet som man väntar sig. Hade det varit en bok så hade jag kallat detta en novellsamling för det är mer en antologi än en enda sammansatt film. Dock så är temat fint. Denna mörka, mustiga fantasyskräck-saga fylld av häxkonst, bestar, kärlek, besatthet och kungadömen.

I stort: en snygg men rörig film som dock ändå är sevärd för er som gillar mörka sagor 🙂

3 slott av 5

tot

vc

the-tale-of-tales

tale of tales_

tale-of-tale-movie-images-2015

Sankta Psyko av Johan Theorin

Posted in Recensioner - Skräcklitteratur with tags , , , , , , , , , , , , on 6 februari, 2015 by fearnotthedark

sankta-psyko

Den här boken är sällsynt bra. Den börjar som en superb psykopatthriller men utvecklas till något mycket djupare och mer intressant.

Handling från bokens baksida: ”Till en västsvensk stad kommer den stillsamme Jan Hauger för att jobba som förskollärare. Men Gläntan är ingen vanlig förskola. Den ligger invid muren till Sankta Patricias regionklinik – med öknamnet Sankta Psyko – en sluten anstalt för svårt störda patienter och tvångsvårdade våldsbrottslingar. Det är de intagnas barn som går på Gläntan, allt för att ha kvar kontakten med föräldrarna.

Att Jan är en duktig barnpedagog inser kollegorna snart, men han har också hemligheter. Varför har han sökt sig till just Sankta Psyko? Och vad hände egentligen den där höstdagen för flera år sedan, när Jan tappade bort ett dagisbarn i skogen?”

Oj säger jag bara. Jag var helt insjunken i den här historien ett tag. Det var både läskigt och spännande. Inlevelsen var total och fascinationen likaså. Jag tycker om Jans första möte med Doktor Högsmed där Jan erbjuds att göra möss-testet som Högsmed brukar göra med sina patienter. Jan får välja mellan 5 stycken mössor: blå vaktkeps, vit sköterskehätta, svart rektorshatt, grön jägarmössa och en röd clownperuk. Jan skymtar mot clownmössan och vill välja den men vad säger det om honom egentligen. Han avstår från valet och säger att: ”Jag får nog stå över. Ja.. jag är ju ingen patient.” Men Doktor Högsmed har redan sett att Jan var på väg att välja clownmössan och säger: ”Men jag såg att du var på väg att välja clownen, Jan…. Och det är intressant, för clowner har ofta hemligheter. De döljer saker bakom en leende mask. Seriemördaren John Wayne Gacy jobbade extra som clown i Chicago, innan han greps, han tyckte om att uppträda inför barn.. och seriemördare och sexförbrytare är förstås en sorts barn, de ser sig själva som världens mitt och har aldrig vuxit upp.” Den biten var så genialisk, ger en sådan respekt för Högsmed men också en stor nyfikenhet kring vem Jan Hauger egentligen är att jag var ju helt fångad i boken därifrån ända fram till slutet.

Otroligt ingående läskiga uppbyggnader kring hur kliniken ser ut och hur de intagna lever där. Och väl genomtänkt dramaturgi; detta med att hoppa långsamt (med jämna mellanrum) mellan nutid och dåtid blir en väldigt spännande och intressant helhet. Och hur psykopatthrillern sakta tar form och sedan förändras är fascinerande och så nytt! Theorin ger ett nytt djup och nya dimensioner till en annars välanvänd historia.

En kul detalj jag märkte i boken är också att vid varje stora del finns en ekorre (totalt fyra stycken ekorrar) som symboliserar ett visst händelseförlopp i berättelsen, och den rör sig olika vid varje del. En intressant och viktig detalj tyckte jag! Just ekorren är ett viktigt djur för karaktären Jan i den här romanen. Jag tyckte också om att serien som Jan tecknar på genom barndomen upp till vuxen ålder vävs ihop med hans livserfarenheter på ett intressant sätt.

Så ja, jag älskade boken rätt ut sagt! Tack Johan Theorin för denna briljanta & unika historia! 🙂

Utgiven år 2012.

5 ekorrar av 5