Där satt jag på biopremiären av American Psycho i minimala Flen (very small town) runt år 2000, 18 år gammal och strax innan jag flyttade hemifrån till min alldeles egna lägenhet. Jag hade sett Christian Bale i ”Velvet Goldmine” och älskade hans roll där och hade bestämt mig för att se allt han någonsin gjort. När man då fick reda på att denna American Psycho skulle visas på bio väldigt nära min dåvarande bostad hos päronen så kände jag att: jag ska dit! Och vad jag då kom att se skulle färga mycket av min smak inom skräckfilm. Jag avgudade hans prestation minst sagt.
IMDb:s beskrivning av handling: ”A wealthy New York investment banking executive hides his alternate psychopathic ego from his co-workers and friends as he escalates deeper into his illogical, gratuitous fantasies.”
Hur Christian Bale gestaltar denna Patrick Bateman är magiskt bra. Allt från det kalla minspelet med den spända käken, tomma blicken, den underliggande kokande ilskan & ångestfyllda ryck i mungipan. Fenomenalt. Hur Bale verkligen går in i sina roller är beundransvärt, han blir Bateman helt & fullt liksom i alla hans övriga roller. Intensiteten är fullkomlig i allt han gör. Många andra kända skådisar här gör ett fint jobb också, Bale är stjärnan dock, som Reese Witherspoon, Chloë Sevigny, Jared Leto, Samantha Mathis, Willem Defoe & Matt Ross, mfl.
Favoritscenerna är många! Men det är klart roligt när han ska prata om musiken han älskar inför varje sexscen eller mördarscen, killen har ett soundtrack till allt! Vill du ha bra 80talsmusik-tips, fråga Bateman! Han tar upp Huey Lewis & The News, Phil Collins, Genesis, Whitney Houston och några fler. Passionen för musiken, förutom mord, är uppenbar. 
Sedan har vi den oförglömliga, kända sexscenen med två eskortflickor där Bateman ser sig själv i spegeln under sexet, riktigt roligt egocentriskt! 😀 Han regisserar dem, filmar, ser sig själv i spegeln, spänner musklerna och betraktar. Mycket speciellt det. Kul svart komik där! Grejen är ju att Bateman är helt seriös med grejen dock, störning deluxe 😀
Om man ska se det ur ett psykologiskt perspektiv så verkar han ha en grav psykos plus narcissistisk störning. Inte att leka med, han behöver medicin plus terapi. Nu. Men klart roligt som film! Jag har också läst boken av Bret Easton Ellis, också mycket bra. Boken innehåller ju dock mer än filmen men det brukar ju vara så. Tycker mycket om både filmen och boken. Långa partier kring ansiktsmasker och hudvård i boken men det är bara kul. Man får där en större helhetsbild av hans störningar.
Annan rolig scen är när han springer runt lägenheten och trapphuset med motorsågen enbart iklädd vita gympaskor jagandes ett mordoffer. Galenheten i den scenen är hårresande men ändå komisk! 
Också har vi alla tillfällen då han ska predika för världsfred, bota all fattigdom och ge hem åt hemlösa. Dubbelmoralen i hans uttalanden jämfört med vad han egentligen tänker är intressant. Där ser man att hans idealjag är något helt annat än hur han egentligen är. Och att verklighetsuppfattningen är nowhere to be found.
Visitkorts-scenen är legendarisk. Det snobbiga jämförandet med vem som har finast visitkort och hur viktigt, så viktigt det är för Patrick att just hans visitkort är det som föredras. Detta händer dock inte och Patrick blir rasande, inombords.
Inledningsscenen är superb. Rött mot vitt som antyder rinnande blod, kockkniven som skär kött som sakta övergår från mordantydan till lyxiga maträtter (blodet övergår till hallonsås 😀 ) där Bateman sitter och äter med sina snobbiga kollegor på en äckligt dyr restaurang. Äckligt bra.
Sedan har vi dem underbara replikerna Patrick Bateman uttalar som till exempel:
”I have to return some videotapes.”
”I like to dissect girls. Did you know I’m utterly insane?”
och den mest kända: ”I have all the characteristics of a human being: blood, flesh, skin, hair; but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust. Something horrible is happening inside of me and I don’t know why. My nightly bloodlust has overflown into my days. I feel lethal, on the verge of frenzy. I think my mask of sanity is about to slip. ”
och även denna kända linen: ”There is an idea of a Patrick Bateman; some kind of abstraction. But there is no real me: only an entity, something illusory. And though I can hide my cold gaze, and you can shake my hand and feel flesh gripping yours and maybe you can even sense our lifestyles are probably comparable… I simply am not there. ”
Det är briljant. Det finns oändliga sätt att analysera denna filmen och Bateman men jag ska sluta här och låta er själva se den, om ni inte redan gjort det det vill säga! Ett guldkorn, mycket sevärd för dig som gillar snygga seriemördare, stilfulla upplägg, 80talet och sjuka tankesätt 😀
Givetvis 5 köttknivar av 5
Fear Not The Dark 