Slasherskräckis från 2025. Ett gäng ungdomar terroriseras återigen av en stalker som vet vad de gjorde förra sommaren. Vem är det och vad vill dem?
Handling Imdb: ”A group of friends are terrorised by a stalker who knows about a gruesome incident from their past.”
Det är modern tid och vi är tillbaka i Southport där det nu är nytt folk och nyrenoverad och finare stad. En olycka plågar gänget som var med, när dem körde på någon och lämnade brottsplatsen. Ett år senare börjar dem få lappar från någon som påstår sig veta vad de gjort och paniken stiger. De kontaktar två överlevare från Southport-massakern 1997, Julie och Ray, för mer hjälp i fallet.
Det är ingen remake som många påstår, utan en många år senare typ av uppföljare, efter de två första filmerna. Och ja, historien upprepar sig, men med några olikheter. Några mer otippade mördare denna vända. Och lite nya typer av mord samt utredning. Och nya miljöer. Men ja, det är ingen jättesuccé till film men heller inte jättekass. Jag fann den småroande som sett de gamla filmerna och uppskattar dem. Tänk också på att dem gamla filmerna heller inte är mästerverk utan roande teenslashers det med. Dock i bättre form än just denna nya. Men det vi finner i denna nya Southport-massaker är flera glimten i ögat-repliker och situationer som kan speglas tillbaka till de äldre filmerna samt att få se Julie och Ray och hur de blivit efter traumat för många år sedan. Även en liten glimt av Helen Shivers finnes. Och slutet tyckte jag var riktigt kul faktiskt 😛 Det är småroande för de som är fans av franchisen samt har ett öppet sinne. Kanske mer roande för de som ser filmen utan att ha sett de gamla, men då ger jag tipset att också se de gamla, så ni sitter inne med all information och hänvisning. Samt att då också ha sett en stor del av slasherfilmernas moderna klassiker! 😀 En ok uppföljare, inget mer och inget mindre.
Hajskräckis från 2025. Den självständiga surfaren Zephyr blir kidnappad av en haj-fixerad seriemördare och måste hitta något sätt att fly innan hon ingår i mördarens haj-ritual med dödlig utkomst..
Handling Imdb: ”When Zephyr, a savvy and free-spirited surfer, is abducted by a shark-obsessed serial killer and held captive on his boat, she must figure out how to escape before he carries out a ritualistic feeding to the sharks below.”
Vi kör vidare med mer hajskräck! Sommaren är inte slut än. Zephyr lever sitt liv självständigt och fritt med surfing som stort intresse. Hon träffar en man som hon gillar men vet inte om hon vill binda sig än. Medan hon är ute och surfar och tänker råkar hon träffa på Bruce som erbjuder turister coola haj-upplevelser. Men vad hon inte vet är att han också är seriemördare med hajar som sitt främsta vapen. Hon blir kidnappad och fast ombord på Bruces båt och märker 2 saker. 1. Hon är inte den enda fången på båten. 2. Bruce är inte lätt att överlista. Kampen om överlevnad börjar nu.
Låt oss först prata om regissören Sean Byrne som också gjort briljanta skräckisarna ”The Loved Ones” (2009) och ”The Devil’s Candy” (2015), båda filmer gillade jag starkt och har recenserat dem här i bloggen. Vad som verkar vara Byrnes stil är sjuka, komplexa psyken, mycket kropp-skådespel, vackra färger. Och det funkade utmärkt i båda nämnda filmer, underbart sjuka och magnifikt estetiskt tilltalande filmer. ”Dangerous Animals” har vackra färger, sjukt psyke och kropp-skådespel. Men komplexiteten uteblir. Bruces karaktär behöver mer djupdyk (pun intented 😛 ) och fyllighet. Man kan inte nöja sig med lite elak dialog och kul dans, vilket ofc är roande det med. Men, vi vill ha djup. Gräv upp mer kring haj-fixeringen, detaljer kring hans haj-erfarenheter samt allt han tänker, we wanna know! Så Jai Courtney gör en helt ok roll som Bruce men det behövs mycket mer för att ge fyllighet till historien.
Hassie Harrison däremot gör en fantastisk rolltolkning av den tuffa och vrålstarka överlevaren Zephyr och lyfter filmen avsevärt. Vilken fighter! Hon har massa djup och testar prövanden av olika strategier. Några mer brutala än andra.. Well done. Övriga skådisar är också toppen. Ville ha en starkare roll i Bruce bara.
Haj-scenerna är inte fy skam dem heller, effektiva slow motion-scener i början och bra haj-scener mot slutet, skrämmande och hotfulla. Bra CGI, funkar fint. I stort en roande hajskräckis som nog mer är storyn om Zephyrs överlevnad snarare än Bruce hajseriemördarens film.
En film för dig som diggar hajskräck, psykologisk skräck och Sean Byrnes filmstil. Klart sevärd ändå.
Skräckfilm från 2024. En FBI-agent utreder en seriemördare och börjar upptäcka ockulta gåtor hon måste lösa för att stoppa honom.
Hanling Imdb: ”In pursuit of a serial killer, an FBI agent uncovers a series of occult clues that she must solve to end his terrifying killing spree.”
Jag börjar med att önska er alla God Fortsättning på julhelgen samt Gott Nytt År! Hoppas ni får ett skinande bra nytt år med massa bra ny skräck att se! Min jul har firats på landsbygd med nära och kära och nyår blir likadant. Samt maaaaasssaaa choklad. Blir mer frukt och grönt i januari, man blir mer sugen på det efter all choklad faktiskt. Men jag äter ofta frukt och grönt annars med.. Nå, nog med rant! Till filmen! 😉
Seriemördare och nostalgi-årtionden, här 90-tal, har blivit rätt poppis i skräckgenren det senaste och denna trailer var minst sagt fascinerande. Och Nicolas Cage är en favvo, så mycket med honom måste ses därför. Så jag samlade mig och såg denna och min reaktion är väldigt blandad.
FBI-agenten Lee Harker, Maika Monroe, får ett fall där hon utreder seriemördaren som kallar sig Longlegs. Han lämnar små lappar och gåtor med teman inom det ockulta och hon försöker dechiffrera betydelsen. Det som avslöjas bit för bit är ingen redo för..
Det var ett tag sedan jag såg denna film. Jag behövde fundera över den. Och jag har främst kommit fram till 2 saker. Det är den mest skrämmande film jag sett på länge. Och. Det är en film med många brister. Så ja, filmen innehåller de mest skrämmande scener jag sett på mycket länge. Riktigt obehagliga, i stilen med psykologisk skräck, framför allt den första scenen. Cage är briljant på att förmedla obehag 😛 Blickarna, handrörelserna, hans sätt att prata, röra sig, dansa, skrika är ordentligt obscent jobbiga och fenomenala.
Maika Monroe gör ett fint jobb som agenten som utreder. Utmärkta biroller spelas av Alicia Witt samt Kiernan Shipka, riktigt lysande stjärnor. Men Cage snor hela showen. Handlingen är väldigt intresseväckande, engagerande, fascinerande. Men med brister. Man har lagt ner mycket tid på det estetiska, scenografin, detaljer. Och desto mindre på helheten, själva ploten/handlingen, hur allt hör ihop. Så resultatet blir därför väldigt spritt. En rörig film med en oviss tomhet kvarstår. Men med flera skrämmande scener och flera fantastiska skådis-insatser. Regin samt manus står Osgood Perkins för förresten, Anthony Perkins son, och har regisserat flera bra filmer innan denna, bl.a ”Gretel & Hansel” (2020) som var en stor favorit för mig. Och ”Longlegs” ger ju intryck men hur filmen slutade var lite väl platt för mig. Tomt och något intetsägande och lite väl otroligt kände jag. Rörigt och tomt. Säcken på handlingen knöts inte ihop helt rätt. Lite synd på en så intressant idé. Men ändå sevärd film. Främst tack vare Cage. Och den groteska sminkningen..
En film för er som diggar Cage, psykologisk skräck, övernaturligt, ockult samt seriemördare. Sevärt.
Slasher/serial killer-skräckis från 2024. Det är 80-tal och aktrisen Maxine Minx försöker lyckas inom den mer seriösa filmbranschen. Men något som stör lyckan är en mystisk seriemördare som förgör hennes bekantskapskrets bit för bit och hotar hennes framgångar.
Handling Imdb: ”In 1980s Hollywood, adult film star and aspiring actress Maxine Minx finally gets her big break. But as a mysterious killer stalks the starlets of Hollywood, a trail of blood threatens to reveal her sinister past.”
Maxine Minx har ett mörkt förflutet och har fastnat i vuxenfilmsträsket så att säga. Hon vill dock bli filmstjärna av den mer seriösa sorten. Och hon får möjlighet när hon erbjuds en huvudroll i en uppföljarskräckfilm. En seriemördare lurar i bakgrunden däremot och dödar av hennes gamla filmkollegor. Men Maxine kan försvara sig och låter inget komma i vägen för hennes framtida karriär. Kommer hon lyckas eller ej?
Jag är inget fan av Mia Goth som skådis men bakgrundsploten fick mig nyfiken. 80-tal och seriemördare, musiken, miljön. Men Mia Goth gör en hyfsad roll ändå tyckte jag. Det är dock allt runtom jag kan störa mig på. Det är en rörig plot, varierat tempo, olika sidestorys som liksom inte helt funkar. Det är som att man försöker göra runt 3 olika filmer i en och samma film. Musiken och scenografin är cool och snygg skulle jag säga. Och Maxines roll är intressant. Hennes karaktär utvecklas lite och intresserar. Hade behövt mycket mer utveckling däremot. Mycket gore och blod finnes för dem som diggar det. Det är mycket fokus på estetik samt hämnd. Men det är något som fattas någonstans för att jag ska tycka om filmen. Kanske för att man inte har tid nog att fördjupa sig mer i Maxines karaktär och hennes förflutna. Kanske för att ploten känns rätt spridd och ytlig. Kanske för att slutklämmen känns lite väl otrolig.
Detta är ju en uppföljare till filmen ”X” (2022) där en massaker sker runt en pornografisk filminspelning, och hon överlevde. Filmen ”MaXXXine” (2024) utspelas 6 år efter den incidenten och Maxine försöker bli filmstjärna på riktigt nu. ”X” (2022) var inte i min smak alls, den kändes så själlös på något sätt. Då gillade jag väl denna uppföljare bättre men ändå så saknas något. Jag är stort Kevin Bacon-fan men inte ens hans biroll i denna uppföljare lyfte ploten. Lily Collins oväntade biroll var grym dock och jag hoppas lite på att hon gör mer skräck framöver. Plus för en intressant tidsera, snygg estetik, Mia Goths rolltolkning samt bra soundtrack. Minus för en alltför spridd plot, bristen på hjärta och själ, för mycket yta, för lite djup. Det blir ett medelbetyg på denna och hoppas att ”Pearl” (2022) i trilogin kan vara bättre.
Något för dig som intresseras av 80-tal, slasher, serial killers, gore.
Thrillerskräcklitteratur från 2014. Joes liv är böcker och ensamhet och när Guinevere Beck stiger in i hans bokhandel börjar en ny besatthet. De klickar. De flirtar. Hon måste bli hans.
Jag har ju sett alla säsonger av tv-serien ”You” som finns ute på Netflix. Och denna bok motsvarar säsong 1. Jag har tyckt om serien och funnit den intressant, just för att den har varit annorlunda. Joe är i tv-serien en gentleman och ibland snäll till och med. Någon som vill vara godhärtad, vill vara en god människa, men som misslyckas gång på gång, pga dålig självkontroll plus sociopati of course, och blir en seriemördare istället. Boken visade sig vara rätt annorlunda.
I boken är Joe inte alls så gentlemannamässig som i serien. Han svär, är fräck och förnedrande. Mer som en planerande typ av psykopat. Behandlar Beck rätt illa, även när de dejtar. Så dem måste ha redigerat om boken så att den ska passa tv-formatet. På bekostnad av moralen. I tv-serien tycker man emellanåt om Joe, tycker att han är snäll, kan vara en god man just för att han aldrig svär och behandlar Beck och kvinnor med en viss respekt ändå, innan hans sociopati spårar ur. Det blir lite udda att tycka om en karaktär som är seriemördare. Det blir en romantisering av en kriminell individ. Det blir avigt och inte vad man väntar sig. Och jag blir fundersam när det inte stämmer överens med bokens Joe och undrar om detta verkligen var vad författaren Caroline Kepnes ville. Att ändra helt på sin huvudkaraktär. Men tydligen var det ok i och med att serien blev gjord.
Penn Badgley, skådisen som spelar Joe i tv-serien, tackade nästan nej till rollen för att han var rädd att serien skulle romantisera förföljelse och övriga giftiga beteenden som Joe har. Men han övertygades tacka ja när skaparna sa att de inte skulle romantisera och visa Joe som en bad guy på ett klart sätt. Dessvärre hade Badgley rätt, serien romantiserar stalking och Joe’s karaktär på ett ohälsosamt sätt. Man har gjort honom likeable, som om han vore en av oss alla. Visst trappas hans sjukhet upp långsamt men man behåller ändå en viss likeable nivå på honom. Vilket gör att jag har fortsatt titta på serien. Det är lättare att dyka in i och analysera en seriemördarstory när mördaren är mer vanlig, vill vara godhjärtad och utåt ofta beter sig hövligt. I alla fall för mig är det lättare då. Så boken var klart annorlunda. Var det bra eller dåligt?
Hmm. Det är ju bra att bok-karaktären Joe inte förställer sig så enormt mycket som i tv-seriens Joe. Och visar mer av dennes sanna natur på ett sätt. Medan tvn:s Joe har en konstant puppy-eye-blick som gör att man emellanåt tänker ”stackars Joe, tänk allt han varit med om”. Jag har tyckt om tv-serien. För att det är en romantisk typ av serie med en skräcktouch. Den är producerad på ett väldigt behagligt sätt. Behagliga lugna dialoger, vackra stadsmiljöer och naturmiljöer, bokhandlar och böcker i masstal samt ingående diskussioner om vissa betydelsefulla verk (stor bokmal här så det går ju hem). Och mördandet som en slags biroll i det hela, nerdämpat och snabbt undansopat. Men jag har i efterhand analyserat och begrundat kring det faktum att romantiserandet inte är så kul trots allt och att det börjar bli rätt irriterande att Joe inte inser att han är en bad guy så det är skönt att det bara blir en säsong till. Och nu sades det att dem faktiskt ska levela upp i bad guy-termometern och göra Joe till den bad guy han faktiskt är. Och jag ser fram emot att se det. Kan tänka mig att även Penn Badgley vill göra det, då han ofta pratat öppet om att ”gör inte som Joe, ta inte efter Joe” m.m.
Jag tyckte inte om boken. Det var för förnedrande, ogentlemannamässigt, slarvigt ihopskrivet. Joe var där irriterande på det sättet att han var så elak i stället. Beräknande på ett mer kallt sätt, romantisk en stund men sedan bara mer kall. Dialogerna är fulla av svärord. På ett sätt som inte harmoniserade med resten av storyn. En hård och kall historia, som vill vara mer mild men som misslyckas tidigt med det och sedan blir bitter över det också. Så nej, den höll inte måttet. Och tv-serien har jag gillat men gillar den sämre nu pga det man insett kring den.
En bok för dig som intresseras av kallt, oslipat, rått porträtt av en stalker och seriemördare. Inte min kopp thé dessvärre.
Haunted house-skräckis från 2019. Ett gäng kompisar hittar ett udda extremt haunted house vid Halloween och får sina största rädslor testade till max. Leken förvandlas snabbt till blodigt allvar när skriken låter något för verkliga än de väntat sig..
Handling Imdb: ”On Halloween, a group of friends encounter an ”extreme” haunted house that promises to feed on their darkest fears. The night turns deadly as they come to the horrifying realization that some nightmares are real.”
Historien börjar med att tjejen Harper sitter och funderar över hur hon ska hantera sin aggressiva pojkvän och hennes rumskamrat kommer in, försöker lätta upp stämningen med att ta med Harper ut på halloweenfirande. Harper och Bailey m.fl. vänner går ut på klubb och festar. Harper träffar på en schysst kille, Nathan, som uppvaktar henne på ett snällt sätt hon inte är van vid. En fin och välkommen överraskning i hennes annars för våldsamma liv. De hittar ett blad med reklam för ett extreme haunted house som lovar att skrämma och leverera en speciell upplevelse. Nathan och övriga tycker att de borde gå. Harper är tveksam men följer med. När de väl kommer dit möts de av en lång och stor man i clownmask som har en udda approach i hur han släpper in dem. De möts av udda regler också, att ge upp sina mobiler under tiden de är där m.m. Men önskan om spänning vinner över deras tveksamhet. De går in. Skriken som hörs låter dock mer verkliga än de väntat sig. Saker börjar spåra ur snabbt och de måste fly för sina liv..
Vilken käftsmäll till skräckfilm detta var! Helt otroligt effektiv skräck. Slasher blandas med psykologisk skräck samt skräckdrama i en perfekt symbios. Det som slog mig först var hur realistiskt allt kändes och den realismen förhöjde skräcken till höga nivåer. Riktiga mördare i ett extreme haunted house med sina egna personligheter och metoder var helt lysande. Välskrivet manus, skickliga skådisar allihop, supersnygg scenografi, the horror felt real verkligen. Huga.. Skräckblandad förtjusning is the best ibland.
Mycket fokus låg på Harper och hennes flykt från både en våldsam barndom och nuvarande våldsam relation. Och hur hon liksom får utlopp att slå tillbaka äntligen, att stå upp för sig själv och övervinna sina rädslor, once and for all. Befriande till max. Det finns också ett fokus på en viss samhällskritik och det kriminella psyket som är intressant. Man kan också välja att enbart se det som en slasherfilm och roas av det på det sättet med. Allt beror på inställning samt vad man vill se tror jag. Jag såg filmen som en effektfull skildring av olika typer av seriemördare samt en kvinnas befrielse från allt ont. Och sådana teman är vad jag fascineras av och ofta vill se. Så skickligt hur de filmade morden, att visa lagom mycket, den psykologiska aspekten var alltid med, den psykologiska skräcken. Hur vår hjärna skapar vidare det som antyds. Oftast mer effektivt än att visa allt precis hela tiden. Den bästa skräckfilmen jag sett på ett bra tag faktiskt. Och så perfekt inför halloween också. Jag rekommenderar den starkt ❤
Något för dig som intresseras av funhouses/haunted houses, halloween, seriemördare, masker samt hämnd. Mycket sevärd ❤
Julskräckis från 1980. En leksaksfabriksarbetare får ett ordentligt sammanbrott efter att ha blivit förolämpad på jobbet och beger sig ut på en dödlig julklappsrunda.
Handling Imdb: ”A toy factory worker, mentally scarred as a child upon learning Santa Claus is not real, suffers a nervous breakdown after being belittled at work, and embarks on a Yuletide killing spree.”
Hoppas ni haft en god julhelg och gott nyår! Samt att ni hunnit slappna av och varvat ner innan jobbet eller plugget börjar igen. Jag återhämtar mig efter allt julgodis man satt i sig. Men haft en lugn jul och lugnt nyår iaf.
Här har vi en film jag länge tänkt se då jag tyckte ploten lät intressant när jag först läste om den. Och det är en jobbig, tragisk film men också en intressant och välgjord sådan. Jag är nog överraskad över det lägre betyget på Imdb. Kanske fick den det i och med att det är en tragisk och rätt sorglig film. Ett skräckdrama med allvarlig ton. Inte så lättsam som en julskräckis ibland kan vara.
Harry får som liten en chock när han får veta att jultomten inte är på riktigt och lär sig tidigt, genom att observera vuxna, hur lögnaktiga och falska många kan vara. En bitterhet präntas in i Harry i en alltför tidig ålder. I vuxen ålder jobbar Harry på en leksaksfabrik. Han är lite speciell, har fastnat i en slags regression och är väldigt noggrann på jobbet. Han har en bitterhet men också ett stort ideal, hur han vill att allt ska vara. Han är en drömmare. Men när han blir grovt förolämpad på jobbet raserar allt för Harry. Han ser svart och vill att alla onda ska få betala för allt de gjort. Så han förvandlar sig till jultomten och går ut på en dödlig julklappsrunda.
En sorglig och riktigt mörk historia präglad av tragik och samhällskritik. Faktiskt också en rätt läskig historia, skrämmande. Historien må vara enkel i sig men det som blåser otäckt liv i historien är skådisen Brandon Maggart i huvudrollen som Harry. Han tar ut svängarna rejält i ångestladdade, idealsträvande, bittra, hoppfulla, arga, frustrerade Harry. Och han gör det hårresande bra. Från första minuten till den sista. Ren och skicklig jul-ångest! Horribelt bra. Och slutet band ihop säcken som den skulle med (hehe).. En god slasher likaväl som den är psykologisk skräck. Underskattad film som jag tycker man borde ge en chans om man inte sett den innan. Men var beredd på noll munterhet!
En film för er som gillar tragiska julskräckisar och 80-tal. Klart sevärd.
Sista del i nya skräck-trilogin Halloween, från 2022. Skräck-sagan om Michael Myers och Laurie Strode är framme vid sitt slut. Vem kommer överleva?
Handling Imdb: ”The saga of Michael Myers and Laurie Strode comes to a spine-chilling climax in the final installment of this trilogy.”
Lite personligt först. Jag har haft fullt upp med att dekorera inför halloween hemma, pysslar infernaliskt mycket nu när jag äntligen haft ork att göra det. Därav har det blivit mindre ny film. Det har setts gamla Hocus Pocus, nya Hocus Pocus, nya The Craft som recenserades innan denna. Samt sett om gamla favvos: Halloween (1978), Practical Magic (1998), The Craft (1996) och några nya serier, bl.a. Dahmer (2022) och The Watcher (2022), recensioner kommer framöver. Jag har hunnit fylla fyrtio och idag fyller även min lilla skräckblogg hela 10 år! ❤ Så jag tackar er, fina bästa skräckfans, för att ni är kvar och läser oavsett hur sällan jag postar ❤ ❤ ❤ ❤ Och så har jag äntligen sett Halloween Ends på bio på min födelsedag, 15 okt. Och jag blev glatt överraskad över den faktiskt.
Spoilers förekommer i denna recension.
Historien börjar med att det har gått ett tag sedan händelserna i ”Halloween Kills” (2021) och Laurie lever med sitt barnbarn Allyson i ett fint hus. Laurie försöker författa ihop sina memoarer kring allt med Myers och Allyson försöker hitta sin plats i vuxenvärlden. Men när Laurie väl tagit mod till sig att våga fira halloween igen, händer det igen men denna gång blir den sista.. Kommer Myers dö eller Laurie eller båda? (kommer inte avslöja just det faktumet i denna recension)
Medan Laurie är upptagen med annat, finner Allyson sin själsfrände i outsidern Corey och de blir ett par. Men Corey håller sakta på att förvandlas till ett monster, liksom den Myers är. Laurie märker detta och varnar Allyson. Men hon lyssnar inte. Mycket symbolik i Coreys förvandling dras till hur Laurie får flashbacks av hur hon iakttog Myers i sina unga år och såg den mörka utvecklingen ske, till det monster han blev senare. De blir en och samma för Laurie. Det har hon både rätt och fel i. Och jag gillar hur den biten förklaras mot slutet. Detta med att evil never ends, ”it just changes shape”. Det blev för mig ett väldigt bra och värdigt avslut samt förklaring till ”The Shape”-konceptet och hur denna nya trilogi utvecklades med både goda och dåliga ögonblick. Första David Gordon Green-”Halloween” (2018) var riktigt bra och nog den bästa i denna trilogin, tvåan ”Halloween Kills” (2021) var riktigt mycket sämre då de helt byter bana i historien och rör till det. Men trean ”Halloween Ends” (2022) ger rätt perspektiv igen efter några otippade och något absurda plottwists, i stort ändå mycket bra som sista film.
Jamie Lee Curtis är allas vår obesegrade scream queen som gett oss så många starka stunder med Laurie Strode’s ständiga kamp för överlevnad, länge leve Laurie och Jamie i våra hjärtan ❤ Och övriga skådisar som gett otroligt mycket också: James Jude Courtney, Nick Castle, Andi Matichak, Rohan Campbell, Will Patton, Kyle Richards, Judy Greer, Dylan Arnold, Miles Robbins, Drew Scheid, Nancy Stephens och många fler ❤ Och givetvis de briljanta John Carpenter, Debra Hill och David Gordon Green ❤ Mycket bra, mycket värdigt, mycket insiktsfullt.
En film för dig gillar Halloween-filmerna och slashers, mycket sevärd ❤
Psykologisk skräckfilm/prequel från 2022. Esther flyr från ett psykiatriskt sjukhus i Estland och kommer till USA för att låtsas vara den försvunna dottern till en rik familj.
Handling Imdb: ”After orchestrating a brilliant escape from an Estonian psychiatric facility, Esther travels to America by impersonating the missing daughter of a wealthy family.”
Orphan (2009) är bland de allra bästa skräckfilmerna jag sett inom modern skräck. När då en prequel dök upp var jag tvungen att kolla läget. Isabelle Fuhrman var bländande genialisk i den första filmen. Men denna historia som ska utspelas innan den första filmen funkar inte alls lika bra. Jag ska gå in på varför.
För det första är Fuhrman mycket äldre nu och att göra en prequel så många år efter den första filmen blir helknäppt. Man ser hur märkbart äldre hon är dessvärre, mindre stuntbarn till trots när hon filmas i helhet. Så utseendemässigt fungerar det inte bra. Hon är jättebra skådis ännu givetvis men manuset är väldigt tunt, så det blev väldigt lite att arbeta med. Historien börjar spännande och bra vid institutet men i USA hos den rika familjen blir historien bit för bit tunnare och tunnare. Det byggs upp en intressant plot men man slarvar ihop det för snabbt och med för lite fyllighet. Handligen blir ologisk också och fylld med luckor. Så jag blev besviken på vad som verkade vara en bra story i början. Om man hade tagit mer tid med att utveckla manuset, istället för all medioker trickfilmning, så hade det kunnat bli en mer skaplig skräckfilm. Så Isabelle är bra skådis men helheten gick inte alls hem hos mig. Kommer nog inte se om den. Ser nog om ettan igen i så fall om jag känner för att återbesöka den skrämmande Esther. Synd på en lovande början.
En film för er som gillar psykologisk skräck. Knappt sevärd dock enligt mig.
Seriemördarskräckis från 2021. En seriemördare går lös i den lilla staden och en kidnappad 13årig pojke får konstiga samtal via en svart telefon i mördarens källare, från mördarens tidigare offer.
Handling Imdb: ”After being abducted by a child killer and locked in a soundproof basement, a 13-year-old boy starts receiving calls on a disconnected phone from the killer’s previous victims.”
Några spoilers kan förekomma i denna recension.
En annorlunda film men ändå en bekant historia på något sätt. En film baserad på novellen Black Phone av Joe Hill, Stephen Kings son. Filmen och historien bär mycket likheter med Stephen Kings sätt att berätta, men ändå nyvinklat och ännu bättre enligt mig. Joe Hill har passat mig bättre i smaken än Stephen King. Jag gillade ”Horns” och ”Locke & Key” t.ex. Joe Hill har gått sin egen väg och det har gått riktigt bra. Jag har inte sett så mycket av hans far i Joes sätt att berätta, men i just denna film ”The Black Phone” finns många influenser av King. Estetiska men också i sättet att berätta om barn och deras olika livsöden. I vilket fall så är ”The Black Phone” en riktigt bra skräckfilm och en bra film överhuvudtaget. På flera olika nivåer.
En seriemördare går lös, som kidnappar, torterar och mördar barn, främst pojkar. Det antyds att pedofili är hans preferens, men man får inte se något av den sortens brott i filmen, vilket var en stor lättnad. Det behövs inte visas sådana hemskheter för att vara övertydlig, det räcker gott med antydning. Det var den första bra grejen med filmen. Att visa det som behövs visas. Mördaren ”The Grabber” visar sin brutalitet och sjuklighet via hans sätt att tala, bete sig samt i utseendet. Han har en mask som går att ta av, förändra och visas i flera olika delar. Ibland bär han hela, ibland enbart munnen, ibland enbart hornen. Ibland med öppen eller stängd mun. Beroende på humör och inställning tolkar jag det som. Beroende på hur han vill närma sig sina offer. Vad han vågar visa vs vill visa av sig själv. Men han har helt klart problem med att visa sitt ansikte och vill dölja det till varje pris. Antagligen för att han skäms för den han är, hatar den han är och finner en trygghet i att vara gömd bakom en mask.
Ethan Hawke som vi annars sett i relativt nedtonade roller, bra roller och bra skådis men han har oftare en rätt låg profil i romcoms, några skräckisar, thrillers. Men jag har inte sett honom i en skrämmande roll någonsin. Så detta var något helt nytt och annorlunda för honom. Och för oss tittare. Och han gör det med briljans. Han gestaltar denna ”The Grabber” med sådan lidelse, brutalitet och precision. Otroligt intressant att se för oss som intresseras av psykologisk skräck samt seriemördare. Hans samspel med pojken Finney, som spelas av Mason Thames, är on point och riktigt bra. Mason Thames gör sin roll otroligt skickligt också, en pojke som sakta lär sig att slå tillbaka, att försvara sig, att hitta sig själv och att växa upp. Någon som också lyser starkt i filmen är Finneys syster, som spelas av Madeleine McGraw. Hon har en magisk kraft, får syner och kan med hjälp av synerna hitta Finney. Riktigt fin rolltolkning. Jag stör mig lite på deras far dock, som spelas av Jeremy Davies. Han slår sina barn som bestraffning, och dricker. Och ångrar sig. Han verkar älska barnen men är rädd för när de beter sig annorlunda eller påminner om deras mor som tydligen var en farlig och sjuk person. Hans ambivalens stör historien för mig. Han har säkert en del av historien och kan vara viktig. Men för min del hade han gärna fått stå mer i bakgrunden. Det kändes som att man skulle känna någon slags sympati för honom, och sådant irriterar mig. Slår du dina barn, finns det inget som kan förlåta det på något sätt. Jag förblir sympatilös inför en sådan roll/situation. ”The Grabber” gestaltas i övrigt inte med någon slags sympati, utan mer som en beskrivning av hur den mördaren fungerar och känner. Min tolkning iaf.
Filmen har ett bra och spännande tempo. Fint uppbyggd historia. Fantastiska rolltolkningar. Passande och snygg scenografi. Det tappar något mot slutet då allt händer lite för snabbt. Det drar ner betyget lite. Men i stort ändå en mycket engagerande skräckfilm och en bra film med mycket känslor, symbolik och spänning. En film man kommer ihåg.
En film för er som intresseras av seriemördare och psykologisk skräck. Rekommenderas varmt. Mycket sevärd.
Är en skräckfilmsnörd som bor bland lyktor med levande ljus och ett stort bibliotek med film & böcker. Jag har alltid varit intresserad av skräck och närliggande teman som thrillers/deckare/mörkare dramer och känner ofta att sådana filmer och böcker också kan bära på djupare budskap. Sedan finns det ju de filmer som enbart är otroligt underhållande utan större tanke bakom och de behövs också :-) Här följer alltså mina recensioner och tankar där jag lägger mest fokus på skräck men även lite annat närliggande mörkt.
Hoppas dem kan underhålla eller väcka någon intressant tanke om film eller om livet, vad vet jag! Hursomhelst: Enjoy! :-)
Fear Not The Dark 