Thrillerskräckkomedi från 2015. En skivproducent som jobbar under 90talets britpop-era gör allt för att lyckas inom det superhårda sälj-eller-dö-klimatet. Och då menar jag ALLT..
Handling Imdb: ”An A&R man working at the height of the Britpop music craze goes to extremes in order to find his next hit.”
Nicholas Hoult briljerar i rollen som hänsynslöse skivproducenten Steven Stelfox. Vi tas med på en grandios resa genom 90talets pop-värld: hitsen, missarna och det bedrövliga modet med bl.a. stringtrosor ovanför byxkanten 😀 Men kul att återupptäcka en del låtar man faktiskt glömt som var helt ok ändå såsom ”Block Rockin’ Beats” av The Chemical Brothers. Kommer ihåg att man dansade loss till den på klubben emellanåt, haha, men ja det var ett tag sen *harkel, harkel* 😉 Prodigy var ju inte fy skam heller 😉 Det är faktiskt soundtracket och Mr. Hoult som gör filmen till en annorlunda och fräscht lysande upplevelse, en ny plats med nostalgisk känsla. Imponerande & flashig, färgstark produktion. Starkt manus baserat på novell med samma namn.
Det är en Thrillercrime-film med mycket svart humor men också med en del mord och blod. Och av just den anledningen att mord är med så vill jag därför kalla den för Thrillerskräckkomedi. En thrillerkomedi med skräck-element kan man också kalla den. En slags modern version av ”American Psycho” som tar plats i skivbolagens värld.
Nackdelar då. Historien tappar tempo emellanåt när Steven deppar ner sig lite föör mycket och det kan vara irriterande när han gör en del lite för sviniga monologer och dumma misstag. Men det gör inget för filmen i stort ändå. Man kan överseende med några få dåliga smådetaljer.
Roliga scener finns det gott om, de olika artisterna han möter på under filmens gång är hejdlöst roliga. Skrattretande är det att se dessa ta sig själva på alltför stort allvar. Som till exempel Eurodance-killen med hockeyfrilla som gjort en låt vars enda text-rad handlar om oralsex 😀 Eller konstant höga rap-snubben som psykadeliskt rappar om sin mors makt och något om rymden 😀 Verkligen.. annorlunda.. och ändå sant. Texterna i populärmusik är oftast rätt enkla och dumma. Men folk gillar att dansa till tonerna ändå 😀 Hey..fastnar det så fastnar det!
Så, en fascinerande liten film om 90talets hårda skivbransch in absurdum.. and I love it! 😀 Något för dig som gillar seriemördare och 90tals-musik, kan varmt rekommendera den. En mer lyckad sjätte skräcktober-film!
4 eurodancers av 5
Fear Not The Dark 